Rasism plågar svarta jordbrukare
Publicerad 2024-11-03 16.55
AUGUSTA, GEORGIA. Så fort den vite grannen köpt marken mitt emot hennes knackade polisen på dörren och beordrade Brandy Wallice att stänga ner sin djurfarm.
Hon vägrade och gick till domstol men fick bara delvis rätt.
– Diskrimineringen mot svarta är fortfarande i högsta grad levande, klagar hon. Även mot oss svarta farmare.
Rasism mot bönder i Georgia: ”Måste jobba tio gånger hårdare”Från landsvägen löper en kort stump av löst packat grus till grinden in till Wallice farm. En stor, torr jordplätt där kalvar, grisar, getter och andra djur kan löpa fritt.
Men Brandy har dem inte i första hand för kött eller bete. Intill står en blå truck parkerad som är inredd för djuren. Med den kör hon till födelsedagskalas, bröllop eller andra evenemang där folk bokar henne och hennes djur.
Rätt om Trump – nu vet han nästa vinnare
– Det är särskilt populärt på barnkalas där barnen får klappa på och umgås med djuren, berättar Brandy medan hon flaskmatar tre kalvar som bara är några veckor gamla.
Hon köpte dem för 20 dollar styck.
– Djurfarmer vill inte ha kalvar av manligt kön. De vill göra sig av med dem fortast möjligt.
I en inhägnad 50 meter bort springer smågrisar och höns omkring. I en annan skrotar ankor och gäss. Det är ovanligt varmt för årstiden. Solen steker i ryggen.
I USA kallas hennes jordbruk för petfarm, husdjursfarm. Det är en växande business, lite som en 4H-gård i Sverige. När hon startade för sex år sedan fanns det bara två i Augusta-området. Nu finns det nio.
Från början tog hon emot besökare på sin gård som inte ligger mer än någon mil från den berömda golfbanan där US Masters spelas varje år.
Men det fick ett snabbt slut när marken mitt emot hennes såldes till en fastighetsutvecklare som tänker bygga villor på marken.
– Beskedet jag fick var att de som köpte husen inte ville känna djurlukt ute i sina trädgårdar.
Men Brandy är övertygad om att om hon varit vit så hade polisen aldrig försökt stänga hennes farm. När hon köpte marken stod det tydligt på överlåtelsehandlingen att marken skulle användas för jordbruksändamål.
Ändå gick domstolen på fastighetsutvecklarens linje. Kompromissen Brady lyckades få igenom var att hon kan ha kvar djuren på gården men inte får ta emot besökare. Istället får hon transportera djuren till sina kunder som ett slags rullande zoo.
Affärerna går mycket bra. Hon debiterar 500 dollar i timmen för sig och djuren vilket ändå är flera hundra dollar billigare än de icke-färgade konkurrenterna tar.
Ändå är det inte problemfritt.
– Jag är mycket noga med att de som bokar mig ska veta att jag är svart. Så att de inte får en chock när jag kommer. Ändå märker jag hur folk granskar mig hela tiden. Jag måste vara perfekt för att de ska vara nöjda. Minsta lilla fel jag gör får jag höra, ”vad var det jag sa – vi skulle inte ha bokat en svart firma”.
Som svart kvinnlig entreprenör möter hon rasism på en närmast daglig basis. Hon berättar om en incident nyligen när trafikljuset slog om och hon inte kunde bromsa i tid av hänsyn till att djuren skulle ta skada. Hon hamnade en bit fram i korsningen.
– En vit man hoppade ur sin bil och skrek vilt ”You fucking nigger”. Det gör ont men det är sånt man som svart får leva med.
Brandy gör inte intryck av att vara någon lättstött person. Hon är glad och frejdig och inte rädd för att hugga i.
Hon pekar mot staketet som omger gården.
– Jag har satt upp det själv och gjort allt annat själv.
Djuren kommer hela tiden fram till henne och tigger mat eller vill bli klappade.
– Jag drömde om en djurfarm redan när jag var liten. Men mina föräldrar ville jag skulle bli läkare eller advokat. Men jag ville visa att även en svart kvinna kan driva en djurfarm. Jag vill inspirera andra.
Hon började i liten skala och köpte bara fyra hektar mark. I takt med att pengarna rullat in har hon utökat till 40 hektar varav det mesta är lövskog.
– Så småningom vill jag börja odla gurkmeja och andra kryddor.
En som redan odlar i stor skala är Lashawndra Robinson. Hon har startat ett kollektiv som heter Black Farm Street som hjälper svarta bönder att komma i gång och förbättra sina odlingar och boskapsbesättningar.
– Många svarta bönder har inte ens gått ut grundskolan och har inte alltid de kunskaper som krävs för att driva ett effektivt jordbruk, säger hon. Allt för många nöjer sig med att bara producera för familjens behov när de skulle kunna sälja sina varor.
Testa dig själv – är du Trump eller Harris?
De svarta gårdarna är enligt Robinson generellt mindre än de vita farmerna.
– Svarta farmare har traditionellt haft mycket svårare att få banklån och har ofta utsatts för övergrepp där deras mark har tagits ifrån dem.
Hon berättar om ett fall där en jordbrukare i Augusta blev fråntagen sin mark av jordbruksmyndigheterna. Han överklagade beslutet.
– Under tiden som domstolsförhandlingar pågår ska alla beslut frysas, förklarar Robinson. Men myndigheten tog ifrån honom marken innan domstolen kommit med sitt utslag. När det väl kom så dömde rätten till jordbrukarens favör. Men då var det redan för sent. Han fick inte tillbaka sin farm. Det hade aldrig hänt en vit jordbrukare.
Den här typen av rent rasistiska handlingar var under många årtionden vanliga i sydstater som Georgia med en stor svart befolkning. Så vanliga att när Joe Biden blev president så startade han ett program för att kompensera svarta jordbrukare för den diskriminering de fått utstå.
Han skickade också ner en hög tjänsteman, Arthur Tripp, för att prata med de svarta bönderna för att hitta sätt att förbättra deras situation.
– Han kom ner och hade ett möte med ungefär 50 av oss svarta jordbrukare. Men efter det hände absolut ingenting. För honom var det inget mer än ett fototillfälle.
Lashawndra Robinson skakar besviket på huvudet.
Vissa har fått kompensation med det beror enbart på att Black Farm Street hjälpt ett 20-tal farmare med att fylla i de komplicerade ansökningshandlingarna.
– Många svarta bönder vet inte ens om att det här stödet finns att söka, berättar hon. Andra vill inte ha något med myndigheterna att göra. De har så många dåliga erfarenheter sedan tidigare. Det sitter djupt.
Av de 20 har fyra fått maxersättningen på fem miljoner kronor. Övriga fick mellan 50 000 och 500 000 kronor.
– Det kan låta som mycket pengar men för de som blivit av med sin farm är det ändå inte tillräcklig kompensation. Dessutom har de fått ett brev där jordbruksdepartementet uttryckligen skriver att man inte tar något ansvar för de orättvisor som begåtts. Många har tagit illa vid sig av det.
Hon ser ändå ersättningen som en start på någonting nytt.
– Rasismen har pågått i århundranden. Man får inse att det tar lång tid att utrota den.
Utgången av presidentvalet kan få stor betydelse för framtiden.
–Jag tror att de flesta svarta farmare röstar på Kamala Harris, säger Lashawndra Robinson. Vi tror det är större chans att hon fortsätter arbeta mot diskriminering jämfört med om Trump blir vald.
Problemet är att få bönderna att rösta överhuvudtaget.
– Förtroendet för politiker generellt är väldigt lågt. Vi är vana vid att de lovar en massa men sedan händer ingenting. Men det är viktigt att farmarna röstar. Vem som styr påverkas oss.
Hon viker upp brättet på sin hatt som hon bär som skydd mot solen.
Rasismen tar också mer subtila former. I USA är det vanligt med så kallade foodpantrys som delar ut mat till fattiga familjer eller säljer den till starkt subventionerade priser. Robinson har upprepade gånger varit i kontakt med en stor foodpantry i Augusta i hopp om att kunna leverera produkter från hennes jordbrukskooperativ.
– De köper in sina frukt och grönsaker från jordbruk som ligger långt bort. Ur hållbarhetssynpunkt skulle det vara bättre om det köpte av oss. Vi får nej hela tiden utan att de ger något uttryckligt skäl. Men jag är övertygad om att de inte vill köpa av svarta jordbrukare.
När vi kör till en av Robinsons två gårdar passerar vi rader av nedfallna träd. Några har krossat hustak. Andra ligger ner med hela rotsystemet synligt.
Följderna av orkanen Helene som drog över Georgia för några veckor sedan är fortfarande i högsta grad synliga. Vid nästan varje villatomt ligger uppsågade träd och grenar vid infarten i väntan på att transporteras bort.
Robinson går runt bland sina odlingar på den lilla farmen som är omgiven av ett nedgånget villaområde på ena sidan och en asfalterad basketplan på den andra. Hennes andra gård är betydligt större men ligger på landet en och en halvtimmes bilväg härifrån.
Hon inspekterar de plantor som är kvar efter orkanens härjningar och blir glad när hon kan plocka ett par rejäla auberginer från en planta. Även några chiliplantor har klarat sig.
– Resten får jag plantera om till våren, konstaterar hon.
Innan hon blev jordbrukare gjorde hon några år i armén. Hon är besjälad av tanken att lära ungdomar varifrån deras mat kommer.
– Många har aldrig sett någonting växa i naturen. De tror att frukten och grönsakerna kommer från affären.
På den här farmen tar hon emot ungdomar som får lära sig att plantera frön och se dem växa.
– Jag hoppas det ska inspirera unga att bli jordbrukare i framtiden. Vi behöver fler duktiga svarta jordbrukare. för att få slut på diskrimineringen.
