Han får mig att känna mig så tom
Det här var något år sedan. Jag går på Grev Turegatan i Stockholm. Det är sen kväll och alldeles folktomt. Plötsligt ser jag en man komma gående i min riktning framför mig. Jag känner igen honom, det är en kille som jag jobbade med för länge sen. En jobbig fan. En sån där säljartyp som säger ”toppen poppen” och ”vad händer och fötter” hela tiden. Typen som säger ”slå ner dig” istället för ”slå dig ner”. En lustigkurre. Ni kan typen, va? En mardröm på alla sätt. Fastnar man i en hiss med en sån typ så har man efter en halvtimme inget emot att vajern brister.
Jag märker att han ännu inte upptäckt mig där jag går. Men det sker när som helst. Och jag får panik, börjar stirra upp och ner och till höger och vänster efter en utväg. Jag hukar mig, redo att ta ett språng åt något håll för att undgå att bli sedd. Men det finns inga utvägar.
Och jag kan inte gärna börja gå baklänges, som en skorpion, bara för att slippa honom. Jag får en impuls att vända mig om och springa iväg, men han är för nära och det skulle se så oerhört märkligt ut om han upptäckte att det var jag som plötsligt tvärvände och lubbade.
”Nämen ... !”
Jag känner igen rösten från den gamla jobbkorridoren. Och jag inser genast att jag är fast. Nu har han mig. Vi börjar prata.
Han: Tja, gubben. Hur är läget?
Jag: Jo, det är bra. Hur är det med dig?
Han: Bra! Och själv då?
Jag blir tyst och jag stirrar på denna meningslösa människa. Jag undrar för mig själv om han är dum i huvudet. Jag vill skrika till honom: ”Men för helvete, jag sa ju just till dig att jag mår bra. Alldeles nyss! För en sekund sedan! Varför frågar du mig det igen?”
Men jag skriker ingenting, för nu befinner jag mig i ett kallprat och
i ett kallprat så kan man inte få utbrott, ens på idioter. Så jag säger: ”Joo, som sagt... Det är bara bra.” Killen tittar på mig, ler och säger: ”Skönt då.”
Och ni vet hur det är, man står och vrider sig, tittar bort, försöker hitta utvägar. Man vill bara därifrån. Men det går inte och killen bara pepprar en med dumheter och till slut, när man stått i tre minuters helvete utan att idioten hajar poängen, så beslutar man sig för att tjuren vid hornen. Man beslutar sig för att bryta sig loss.
Jag tittar på klockan och säger ”aj fan, hörru, jag måste sticka.”
Och han tittar på mig och drar plötsligt fram sin klocka och säger blixtsnabbt: ”Jag också. Måste kila nu. Ha det bra.”
Inte ens det ville han ge mig, känslan av att vara viktigare och mer upptagen. Också den tog han ifrån mig. Och jag ser hur han vandrar iväg och jag står kvar och känner mig tom, så tom.