De har förvandlats till två treåringar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om ni någon gång åker från Stockholm till Göteborg, glöm inte att ställa tillbaka klockan. Ett år.

Denna lilla lustighet, som jag plötsligt kommer att tänka på, gör att jag fnittrar för mig själv när jag stiger på X2000 i Stockholm som ska ta mig till västkustens huvudstad.

Trots mitt tveksamma resmål är jag på gott humör. Jag älskar X2000 och deras förstaklassvagnar. Här finns det utrymme för benen, gratis kaffe och det enda man störs av är att det kommer en härligt lismande tågvärd och frågar om man vill ha ett glas vin eller så.

Trodde jag.

Plötsligt kliver det på en mamma, en pappa och ett litet barn på tre år. Genast börjar de skuffas med barnvagnar, stinkande matsäckar och leksaker. Trion slår sig ner vid sätena bakom mig.

Barnet upptäcker genast att man kan fälla ner matbrickan som är fastsatt i min stolsrygg. Sen upptäcker han att man kan fälla upp den. Så han börjar fälla upp-ner-upp-ner-upp-ner. Jag tror att föräldrarna är normala människor, som ska säga ”ajabaja, Arvid, det där stör farbrorn där framme.” I stället hör jag uppmuntran. ”Ja, titta vad roligt”, ropar mamman förtjust. ”Den kan röra sig”, tjoar pappan. Ungen får glädjefnatt och ökar frekvensen, som gör att jag skakar där jag sitter.

Pappan tar fram målar-grejor och undrar om den lille vill rita. Ungen skriker till, jag tror att det betyder ja, för plötsligt har han slutat med terrorn. Och plötsligt inträffar något mycket märkligt.

När pappan ska säga ”rita ett paraply”, säger han ”jita ett pajaply”. När mamman ska säga ”vilken fin blomma”, säger hon ”vilken fin bjomma ”.

Den lille krabaten skriker: ”ejefant!” Pappan skriker ännu högre: ”JA! EJEFANT!” Dessa vuxna människor har själva förvandlats till tre-åringar med talproblem.

I stället för en vidrig unge bakom mig, sitter det plötsligt tre stycken där och skriker en massa nonsens. Skulle jag ha med mig ett handeldvapen i kupén, skulle jag skjutit mig själv i munnen på stört. Eller någon annan i min absoluta närhet.

Föräldrar talar inte bebisspråk med sina barn. Föräldrar med ungar i den åldern borde ta bilen. Och har de ingen bil, så får de se till att droga sina barn när de transporterar dem med andra. En liten spruta i ett knubbigt armveck och så blir man av med allt väsen.

Efter två timmars lidande är jag framme. I min lycka att slippa eländet glömmer jag för ett ögonblick att denna fasansfulla tågfärd förmodligen bara är början på en större och djupare mardröm. Jag är ju i Göteborg. Det första jag ser är två ”coola snubbar”. Båda har på sig trucker-kepsar. Truckerkepsar!

Jag går mot taxikön och tänker att man nog borde modifiera det där skämtet lite grann: Om ni åker till Göteborg, glöm inte att ställa tillbaka klockan. Tre år.

Alex Schulman (.se)