Magisk utkiksplats över Stockholm
Uppdaterad 2013-08-01 | Publicerad 2013-07-01
STOCKHOLM. Först kommer Stadshuset.
Sen kommer... väl egentligen inte så mycket alls. Åtminstone inte i byggnadsväg.
Men det som finns ser du uppifrån det här blåshålet.
Det är alltså själva huset jag talar om. Ragnar Östbergs mästerverk från förra seklet som dominerar Stockholm på ett sätt som inga andra byggnader ens kommer i närheten av.
Och bäst av allt är tornet. Ett 106 meter högt utropstecken som utstrålar självförtroende och inte ber om ursäkt som så många andra halvkvädna byggnadsverk gör i den här staden.
Juvelen i kronan
Andra må tycka att Globen och för all del även Slottet är häftigare.
Om Globen fått vara en stolt solitär? Kanske.
Och Slottet? Tja, kom igen när den trista smutsbruna fasaden har blivit gnistrande gul och Tessins gamla byggnad lyser som en skinande juvel. Som det var tänkt från början. Då kanske vi kan snacka om saken.
Men visst är Stockholm oerhört vackert. Jag säger bara att Stadshustornet är själva juvelen i Mälardrottningens krona.
Fast få tycks veta att man kan ta sig upp hit. De kan man. Nu vet du. Och om du missar den här upplevelsen så får du skylla dig själv.
Hissen trasig
Vad är bäst med Stockholm? Det är en omöjlig fråga. Fråga mig vad som är bäst med Kiruna så är svaret givet (Mommas på Ferrum).
Stadshustornet är mitt favoritställe. Härifrån ser du ut över hela det fantastiska smörgåsbord av upplevelser, möten och intryck som Stockholm dignar av.
Det är bara att tacka gamle Östberg för omtanken.
Fast just den här dagen är hissen trasig och det blir att pusta sig uppför de 365 trappstegen.
Stadshuset var klart 1923 efter 15 år av planering och bygge.
Bara till tornet gick det åt en miljon tegelstenar.
”Det är magiskt”
Det känns som om man aldrig ska komma upp. Det är stentrappor, trätrappor, branta tunnlar inuti tornet och så – plötsligt kommer man ut i friska luften. Jäklar vad det blåser. Och vad små ångbåtarna därnere har blivit.
Det finns högre utkikspunkter på andra ställen i världen. Men knappt någon med en utsikt som kommer i närheten.
Martina Ammon från Stuttgart läser på KTH i Stockholm:
– Jag älskar Stockholm, men jag trodde aldrig att jag skulle få se det så här. Det är magiskt.
Det enda som stör utsikten är den trista stålbur som satts upp för att förhindra att folk ska ta genvägen ner. Det har tyvärr hänt. Både frivilligt och ofrivilligt. Buren är naturligtvis en stilmässig en styggelse, men kanske ett nödvändigt ont som man får stå ut med. Så börjar klockorna ringa. Alla som hört tolvslaget i radio känner igen melodin. Men här hörs den bättre eftersom klockorna hänger rakt över huvudet.
”Måste tillbaka”
Kelly Popejoy från Sacramento i Kalifornien är lyrisk:
– Utsikten tar andan ur mig, säger hon.
– Jag måste tillbaka hit och nästa gång ska jag ta med mig min man.
– Det här borde alla få se.
Just det. Nu vet du.