Sverige gäspar inte längre åt krigsförbrytelser
Förundersökning inledd om krigsbrott i Ukraina, meddelar Åklagarmyndigheten i förbigående.
Ett annat sätt att uttrycka saken är att Sverige numera tar sitt ansvar.
Anastasia kände igen sin vän på bilden från massakernÅklagarmyndigheten presenterade beslutet i form av ett kortfattat pressmeddelande i tisdags vid den hopplösa tidpunkten 17.52.
För sent för att konkurrera i den dagens nyhetsbrus, för tidigt för att redaktörerna ska minnas det nästa morgon.
Förundersökningen är hursomhelst inte inledd på grund av att det finns konkreta misstankar mot Putin eller någon general. Faktum är att det inte finns någon misstänkt över huvud taget än.
Men det är med krigsbrott som med annan kriminalitet, bevis är en färskvara och ju tidigare de börjar samlas in, desto större blir möjligheten att utkräva ansvar.
Ansvar som en dag lika väl kan utkrävas i svensk domstol som i Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
I sammanhang som dessa är det viktigaste beviset inte sällan ögonvittnen och det är sådana de svenska åklagarna söker.
Av lätt insedda skäl är det inte möjligt att för närvarande skicka svenska utredare till Ukraina för att dokumentera misstänkta krigsförbrytelser.
Men många ukrainare har flytt till Sverige. Många fler väntas anlända. Bland dem finns sannolikt människor som har utsatts för brott eller bevittnat fasansfullheter. Som kanske rent av har bilder eller filmer av betydelse.
Att utreda brott av detta slag är svårt. Teknisk eller skriftlig bevisning saknas inte sällan. Juridiken är snårig, den bygger dels på internationella konventioner, dels på svensk lag.
Redan att fastslå om mordet, våldtäkten eller vad det nu handlar om för grov kriminalitet ska klassas som krigsbrott eller ej kan vara en utmaning.
En krigsförbrytelse, det vill säga en överträdelse av den internationella humanitära rätten, kan nämligen endast begås under en väpnad konflikt.
Det råder i och för sig ingen tvekan om att en sådan pågår i Ukraina, men i andra sammanhang har det varit allt annat än enkelt att bestämma den saken.
Ett aktuellt exempel är den i Stockholms tingsrätt pågående rättegången mot en man som misstänks för att ha varit bödel i ett fängelse i Iran.
Mannens advokater hävdar att avrättningarna som skedde i fängelset för över 30 år sedan inte hade med den då pågående konflikten med Irak att göra och att anklagelserna om brott mot folkrätten därmed faller.
Men det där är juridik i den högre skolan. Det viktiga är att rättegången pågår. Att Sverige tar ett moraliskt ansvar för misstänkta brott mot mänskligheten, även när dessa brott sker i andra länder.
I början på 2000-talet beräknade rikskriminalen att det fanns runt 1 000 krigsförbrytare på fri fot i Sverige som levde i högönsklig välmåga.
Gamla nazister. Mördare från krigen i Jugoslavien. Toppmän från blodiga diktaturer.
Men så bestämde sig Sverige för att inte längre vara en fristad för krigsförbrytare. Inom Polisen och Åklagarmyndigheten inrättades enheter som uteslutande arbetar med dessa brott.
Det ligger i sakens natur att arbetet inte har resulterat i högar med fällande domar.
Det är inte snatterier med snabbspår i tingsrätten vi talar om. Vi talar om utredningar som pågår i åratal och som kräver betydande tålamod.
Icke desto mindre har arbetet gett resultat. Livstidsdomar för folkmordet i Rwanda och för förbrytelser i Syrien och Irak. Tidsbestämda straff i andra fall.
Andra utredningar pågår. Och så sent som i fredags häktades en änka till en IS-terrorist av Solna tingsrätt.
Sverige gäspar inte längre.
Det här är Oisín Cantwell