Född i Ryssland – nu bor Anzhelika med tre barn mitt i krigets Kiev
Hennes mamma Elena följer kriget från Stockholm: ”Är rädd”
Uppdaterad 2022-03-08 | Publicerad 2022-03-07
Anzhelika, 35, bor i Ukraina, men är född i ryska delen av Sovjetunionen.
Hon befinner sig mitt i krigets Kiev tillsammans med sina tre barn, medan mamma Elena, 56, är i Sverige.
– Min mamma gillade aldrig Ukraina när hon bodde här men några dagar in i kriget sa hon att nu är jag mer ukrainsk än rysk, säger Anzhelika.
Klockan fem på morgonen den 24 februari fick Elena ett sms av sin dotter Anzhelika i Kiev: ”Mamma jag älskar dig”.
– Du vet, hon är en stark kvinna och om hon, klockan fem på morgonen, berättar om sina känslor så förstår jag att något händer. Jag ringde henne på en gång och då sa hon ”mamma, det är signaler och kommer bomb efter bomb”.
Elena bor sedan snart 15 år utanför Stockholm där hon jobbar som mattelärare. Hon och Anzhelika är på många sätt bilden av hur Ryssland har gått i krig med sig själva.
Anzhelika föddes i Magadan, en hamnstad vid Ochotska Havet i östra Ryssland där det är lika nära till Japan som till närmaste större stad, Jakutsk, 180 mil längre bort. Flytten gick sedan via Moskva till Kiev. Hon kom till staden som sjuåring med sin mamma för att bo hos morföräldrarna som köpt en lägenhet där. Då hade muren fallit och flytten var ut ur Ryssland – men ändå inte.
”Hör striderna”
– Våra länder är som bröder. När mina föräldrar köpte lägenhet i Ukraina så tänkte de inte att de köpte en lägenhet i ett annat land, säger Anzhelika.
Elena trivdes aldrig i Kiev och flyttade vidare till Sverige när hennes dotter växt upp. Anzhelika är kvar och gömmer sig nu i en provisorisk källarbunker i sitt hus med sin ex-man och gemensamma barnen Polina, 11, Vladyslava, 7 och Vsevolod, 4. Norr om staden står den ryska arméns enorma kolonn som enligt uppgifter samlar sig för ett anfall.
– Vi är 40 kilometer från ryska trupperna men vi hör striderna. Vi hör flyglarmet två, tre gånger om dagen men inne i Kiev är det fortfarande tyst. Vi är säkra här just nu, säger hon.
Anzhelika försöker ägna dagarna åt att hjälpa de tiotalet äldre som bor i samma hus och samtidigt ta hand om sina barn. Mat får de just nu från statliga hjälporganisationer.
– Barnen förstår att det är krig. De kan reglerna, om flyglarmet ljuder så ska vi till bunkern.
De har funderat på att fly Kiev till säkrare ukrainsk mark men bilen är för liten och ryktena går att ryska militärer blir nervösa när de ser fullpackade bilar med civila och hellre skjuter än att kontrollera.
Sanningen når Ryssland
Hon försöker hålla kontakt med sin mamma i Sverige och med pappa som bor kvar i Magadan. Samtalen ger lite hopp, menar hon. Opinionen svänger och sanningen når ut. Mamma Elena säger att hon gått från att känna sig rysk till ukrainsk och i Magadan pratas det inte längre om specialoperationer.
– Pappa och jag pratade tre dagar in i kriget då sa han till mig att det här är bara en militäroperation, ni kan vara lugna. Men när vi pratade i går var han orolig, pratade om det som ett krig och sa att vi inte fick drabbas av panik. Nu förstår han, säger Anzhelika.
– Han är så klart orolig, men han kan inget göra där han bor 1 000 mil bort. Han drabbas också. I går sa han att han nästan blivit av med sitt jobb i guldindustrin på grund av kriget.
”Jag älskar Ryssland”
Anzhelika själv gör allt hon kan för att skilja Rysslands folk från dess ledare.
– Jag älskar Ryssland. Jag har fortfarande en lägenhet i Ryssland, öster om gränsen vid Donetsk, och släkt i Ryssland som jag inte vet om jag någonsin kommer kunna besöka igen.
Tror du Ukraina någonsin kommer kunna förlåta det ryska folket?
– Det kommer vara väldigt svårt. Våra hus bombas sönder, våra släktingar och vänner dör. Jag vet inte om det är möjligt att förlåta. Jag hoppas det, men det är inte lätt.
När Aftonbladet pratar med Anzhelika under måndagsförmiddagen funderar familjen närmast på om de ska flytta sig till en mer solid bunker inför det väntade anfallet eller om de ska stanna kvar i hemmet.
I Stockholm sitter Elena och hoppas ”hennes Ryssland” ska sluta skjuta.
– Jag är rädd. Jag upplevde samma situation när jag bodde i Moskva i augusti 1991 när bomberna föll under kuppförsöket, säger hon.
Anzhelika har inga tankar på att försöka återförenas med mamman i Sverige.
– Jag vill ingenstans, ingen ska få komma här och ta det som är vårt. Vi ber och hoppas vi fortsatt kan hålla oss säkra, säger hon.
