Martin, 93: Jag vill inte dö ensam
De fick inte komma in på äldreboendet – här är deras egna berättelser
Publicerad 2022-01-12
Varje år får tusentals svenskar nej när de söker plats på äldreboende.
Bakom varje siffra finns en människa.
Här berättar äldre och deras anhöriga om hur de upplever kampen för att få komma in i tryggheten.
De har fått nej på sina ansökningar både av kommunen och av förvaltningsrätten.
Maj-Britt, 91: ”Jag kan för fasen inte gå”
– Det är ett elände. Jag blir 92 snart, jag har artros och diabetes och utslitna knän och alla möjliga fel. Jag har sökt och fått avslag två eller tre gånger för att jag är för pigg, men jag kan för fasen inte gå, säger Maj-Britt Berglund.
Förvaltningsrätten och Nykvarns kommun anser att hennes behov kan tillgodoses med insatser i det egna hemmet.
– De vill att jag ska ha kommunens hemhjälp, men det måste man ju få välja själv. Om jag har kommunal hemtjänst kommer olika varje gång, jag vill inte ha en massa människor som kanske är ovaccinerade springande här.
Maj-Britt Berglund jobbade tidigare i emballagekontrollen på Astra i Södertälje. I dag klarar hon sig tack vare att hon får hjälp av barn och barnbarn med att handla och tvätta. En dotter kommer och badar henne varje vecka.
– Jag har tur som har dem. Men det känns inte alls bra att binda upp dem med det här, de är ju i sin bästa ålder. De borde få leva sina liv och inte behöva tänka på mig hela tiden.
– När min mamma blev gammal fanns det ålderdomshem dit hon kunde flytta. I dag är det de som fått en stroke och är riktigt illa däran som kan få plats, men det finns ingenting för oss andra. När man är så här gammal borde man få hjälp. Jag har en grannfru som är hundra år, hon fick inte komma in på boende hon heller, säger Maj-Britt Berglund.
Martin, 93, är rädd att dö ensam
Martin Vellinga föddes i Indonesien och växte upp i Nederländerna under andra världskriget. Som ung man liftade han till Sverige. Här träffade han isländska Sigridur. Paret fick 65 år och tre döttrar tillsammans.
Martin Vellinga jobbade som sälj- och marknadschef på Fas Lås i Eskilstuna.
För ett år sedan dog hustrun och sedan dess har Martin Vellinga och hans barn kämpat för att han ska få plats på ett boende. 93-åringen känner sig inte längre trygg i sitt hem, trots att han har hemtjänst fyra gånger om dagen.
Han vill komma till ett boende och ha människor runt sig.
Flens kommun och förvaltningsrätten anser att han kan få en skälig levnadsnivå genom hemtjänstinsatser.
– Jag vill slippa vara ensam på natten. Jag känner mig utlämnad. Jag är rädd att inte nå trygghetslarmet om något skulle hända, eller att det ska ta flera timmar innan någon kommer. Så har det varit flera gånger när jag larmat.
En granne hittades avliden i sin bostad för en tid sedan.
Martin Vellingas stora oro är att hans liv ska sluta på samma sätt, att han ska dö ensam.
– Nu efter pandemin finns det tomma platser på många boenden. Då gör man sig av med platser för att spara pengar i stället för att ge oss som är gamla den trygghet vi behöver. Efter ett långt liv förtjänar vi att få en bra sista tid, säger Martin Vellinga.
Dementa Ann-Marie, 89, sitter ensam med tv:n
Svårt demenssjuka Ann-Marie Ramquist, 89, jobbade tidigare med kontorsarbete och vaktmästeri.
Nu tillbringar hon dagarna ensam i sin lägenhet, sittande i rullstolen framför sin tv.
Sonen Jörgen Ramquist beskriver det som att hemtjänsten kommer och håller hans mammas kropp vid liv. De lyfter upp henne ur sängen, matar och byter blöja, sätter henne framför tv:n, matar och byter blöja igen, och lägger henne i sängen till natten. En gång i veckan badar de henne.
– Mamma har inget socialt liv över huvud taget, inget liv alls egentligen. Det känns inte alls bra. Jag är det enda av hennes barn som bor här i Stockholm, jag hälsar på så ofta jag kan och då blir hon glad för stunden. Men hon glömmer direkt att jag varit där, säger Jörgen Ramquist.
Om Ann-Marie Ramquist behöver hjälp när inte hemtjänsten är där är tanken att hon ska trycka på larmknappen som hon har runt handleden. Men enligt sonen förstår hon inte längre hur knappen fungerar eller varför hon har den.
Han har kämpat för att mamman ska få komma in på ett boende där det finns trygghet och människor runt henne. Kommunen och förvaltningsrätten säger nej. De anser att Ann-Marie Ramquists omvårdnadsbehov kan tillgodoses genom utökade insatser i det egna hemmet.
– Det handlar ju bara om pengar. Ska man behöva ligga på dödsbädden innan man får komma till ett boende, säger Jörgen Ramquist.
Ann-Britt, 92, var ensam, rädd och ledsen
– Ensamheten var nog det värsta för henne. Och att hon var så rädd och så ledsen.
Så beskriver Ulla Mobäck åren när de kämpade för att hennes mamma Ann-Britt, 92, skulle få plats på ett boende.
– Jag vet inte hur många gånger vi sökte och fick avslag.
Ann-Britt Mobäck hade jobbat som lärare hela livet. Nu behövde hon hjälp med i stort sett allting och skräcken för att ramla var ständigt närvarande. Hon förflyttade sig i hemmet i Norrköping genom att hasa sig fram och hålla i sig. Hon hade svårt att ta sig i och ur sängen och sov därför sittande i soffan.
Kommunen och förvaltningsrätten anser att Ann-Britts behov kunde tillgodoses med insatser i hemmet.
– Ja, det är ju det de säger. Att det räcker med hemtjänst. Hemtjänstpersonalen är jättegullig, men de jobbar under tidspress. De många korta besöken blev i stället en stressfaktor för mamma, säger Ulla Mobäck.
I våras fick Ann-Britt Mobäck till slut flytta till ett boende, enligt dottern främst för att det då fanns många lediga platser efter den första covidvågen.
– Hon har det bra nu, även om hon är i för dåligt skick för att riktigt kunna tillgodogöra sig det sociala. Hade hon fått komma tidigare hade det varit något helt annat.
– Förr sa man ju att gamla tvingades in på hemmet. Nu har det svängt åt andra hållet, de ska till varje pris bo kvar hemma. Man måste få ha ett val även när man blir gammal. När man inte längre vill vara själv och när man vill känna trygghet och gemenskap då borde man få flytta till ett boende.
– Vi blir gamla allihop, om vi inte dör i förtid. Det borde politikerna tänka på, säger Ulla Mobäck.
Inger, 88, satt på golvet och skrek
Inger Larsson var sjuk i alzheimer. I sin krafts dagar hade hon bland annat jobbat som busskonduktris, i skoaffär och i förskolan. Nu tappade hon i allt högre grad kontakten med verkligheten.
Ibland ringde grannarna och sa att hon hade ramlat och satt på golvet och skrek.
Hon lämnade dörren till sin lägenhet i södra Stockholm på vid gavel och sa till sonen att otrevliga människor hade varit inne hos henne och bråkat.
– Jag kunde ju inte veta om det hänt i verkligheten, om det var hemtjänsten som hon beskrev så eller om någon utomstående verkligen hade varit där, säger hennes son Ronny Jannerstad.
Mamman nekades att få komma till ett boende för att hon enligt kommunen och förvaltningsrätten kunde försäkras en skälig levnadsnivå i det egna hemmet.
– Det kändes som att strida mot väderkvarnar. Jag trodde inte att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Intrycket jag fick är att man nästan måste vara död för att få en plats. Om inte hon var kvalificerad för ett boende, vem är det då, frågar sig Ronny Jannerstad.
Efter att hemtjänsten hittat Inger Larsson nästan medvetslös och skickat henne med ambulans till sjukhuset blev hon tilldelad en plats på ett serviceboende. Men det var för sent, hon dog innan hon hann flytta in.
– Om mamma hade hon fått komma in 2015 då hon fick alzheimerdiagnosen hade hon kunnat ha flera ganska fina år på ett boende i sällskap med andra. Nu blev det inte så. Hon hade slitit och släpat och ställt upp för samhället i hela sitt liv. När hon blev gammal blev hon behandlad som skräp. Det är skandal, säger dottern Ingela Widgren.
Sture, 91, vägde under 50 kilo
När barnen kom på besök stod matlådorna orörda. Sture Jansson, 91, i Nynäshamn levde på kaffe och fikabröd.
– Vi kämpade i två år för att pappa skulle få komma in på ett boende. Han hade svåra smärtor från sin kotkompression, han varken åt eller drack, han kunde inte sköta sin hygien, det var smutsigt i hans hem. Hemtjänsten hann inte med, de hade till exempel inte tid att sitta ner med honom och äta, säger dottern Birgitta Johansson.
Den en gång så sociale och glade mannen som jobbat som montör på Musköbasen var till slut en utmärglad skugga av sitt forna jag.
– Pappa vägde under 50 kilo. Det var som att krama ett skelett.
Kommunen och förvaltningsrätten ansåg att det räckte med hemtjänst.
– Vad skulle hemtjänsten hinna med på de korta besöken som skulle kunna ge honom någon livskvalitet? De var där i 15 minuter åt gången. Det tog 15 minuter för honom bara att ta sig upp ur sängen, säger Birgitta Johansson.
Hon berättar pappan med jämna mellanrum kördes till geriatriken där han ”vätskades upp”. Sen skickades han hem igen.
Det sista besöket på geriatrik och korttidsboende slutade med att Sture Jansson smittades med covid och dog.
I samma veva blev han till slut beviljad ett boende, men där hann han aldrig flytta in.
– När någon är över 90 år, inte klarar sig själv, har ont och är utmärglad, då borde det vara självklart att man får komma till ett boende. Pappas sista år blev inte bra, det känns fruktansvärt, säger Birgitta Johansson.
SÅ TIPSAR DU 200 SEKUNDER
- Har du råkat ut för något som vi kan berätta på 200 sekunder? Tipsa redaktionen: tipsa200sek@aftonbladet.se.
- Du kan också använda Aftonbladets krypterade tjänst Tipsa.
- Har du ett extra känsligt tips: Kontakta oss genom Secure Drop
- Du har alltid rätt till källskydd.