Kiarash liv tog slut vid en pendel­tågs­station

Mammans sorg: Försökte med allt

När Kiarash mördas med flera skott i ryggen blir han årets första dödsoffer för skjutvåldet.

Men långt ifrån det sista.

I över 15 års tid larmade hans mamma om att sonen behövde hjälp – men säger att alla insatser alltid kom för sent.

Varför gick det så långt, varför behövde Kiarash dö?

Plötsligt bryts tystnaden på Strandkyrkogården.

En kvinna skriker.

Eller skrik räcker inte för att beskriva det, hon vrålar ut sin smärta.

Kvinnan har svårt att stå upprätt, hennes döttrar håller armarna kring hennes midja. Runt omkring kvinnan står ett 70-tal svartklädda människor med röda eller vita rosor i händerna. Det är vännerna, de unga männen i början av sina liv. Släktingarna, föräldrarna till barndomskompisar och socialarbetare som under åren kommit nära.

En polisbil kör in på kyrkogården.

Den parkerar och två män i mörkblå uniformer kliver ut och ställer sig på behörigt avstånd, betraktar de församlade under tystnad.

Under ett träd står ett fotografi.

Det är taget en sommardag i Skärholmen, den unge mannen på bilden har på sig keps och ler så att tänderna syns.

Nu bär sex män hans kista på sina axlar mot den väntande graven.

De tar spadarna från den ljusbruna jordhögen och börjar fylla igen gropen.

Under en lång stund är ljudet av jorden som träffar träkistan allt som hörs.

Kvinnan, mamman, börjar skrika igen. Två gånger ropar hon hans namn:

”Kiarash, Kiarash”.

Hennes son blev bara 25 år gammal, varför fick han inte leva längre?

Åtta dagar tidigare, onsdagen den 4 januari 2023, börjar inte som en särskilt anmärkningsvärd dag.

Kvinnan, mamman, är förkyld, hon är nere en sväng i tvättstugan och hennes son, Kiarash, dammsuger och städar lägenheten. De äter omelett och Kiarash duschar och rakar huvudet.

När han sedan säger hejdå har hon ingen aning om att det är sista gången hon ser sin yngste son.

Samtidigt som hon går till torget för att handla mat har han åkt till Jordbro.

Fastän det inte hunnit bli kväll är det mörkt ute. På marken ligger ett tunt lager av snö. Vid en trappa på pendeltågsstationen i Jordbro tar Kiarash liv slut.

Vad tänker han precis innan skotten träffar honom i ryggen?

Är han rädd? Hinner han förstå att han ska dö?

Kiarash mamma minns socialarbetaren som för så många år sedan sa till henne: ”Om inte din son får rätt hjälp kommer han bli kriminell”.

Då blev hon arg – hur kunde han säga så om en ung pojke?

– Jag kände bara ”håll käften, vad säger du?” Men han hade rätt. Jag frågade vad vi skulle göra och sa att jag behövde hjälp.

Redan från att Kiarash är liten kantas hans liv av problem. Han är bråkig, kan inte koncentrera sig i skolan och får vredesutbrott.

När han bara är 11 år gammal och går i femte klass kastar hans skola ut honom. De säger sig sakna resurser för att hjälpa honom och hänvisar pojken till en specialklass. Men alla sådana klasser är redan fulla.

Kiarash lovas istället hemundervisning, men det dröjer, inget händer.

Trots skolplikt.

Hans mamma är desperat, sonen måste få hjälp.

– Jag försökte med allt men alla insatser kom alltid ett steg för sent, säger hon.

I Kiarash journaler från den här tiden kan man, efter att han fått sin adhd-diagnos, läsa hur de kämpar med att hitta rätt medicinering till honom. Alla mediciner de testar ger honom biverkningar: ont i huvudet, yrsel, nedstämdhet eller förlorad matlust.

– Han rasade i vikt och mådde inte alls bra. Samtidigt kunde han inte koncentrera sig alls utan medicinerna, säger Kiarash mamma. 

I journalen kan man läsa om hur han flyttas runt mellan olika skolor och hur det tär på den då unge pojken som berättar hur han drömmer om att jobba med miljön eller kanske politik när han blir stor.

Efter ett tag placeras han på en skola med elevhem där han måste bo på skolan – han trivs inte alls, gråter sig till sömns om kvällarna och längtar hem. Fastän medicinen får Kiarash att må dåligt tar han den ändå, han säger att hans motivation är att slippa gå på skolan.

– Han gick där med barn som hade helt annorlunda problem än vad han hade. Jag försökte få hem honom och ville att de skulle ordna en plats på en skola så att han kunde bo hemma istället, säger mamman.

Han rymmer ifrån skolan tillsammans med ytterligare en elev, känner att han inte passar in.

I takt med att han blir äldre börjar en ny formulering dyka upp i journalerna: antisocialt beteende.

Och med det kommer andra problem. Han rymmer, blir hemskjutsad av polisen, testar cannabis. Mamman vädrar sin oro: Hon misstänker att sonen kanske säljer hasch. Kontakterna med socialtjänsten tätnar. Han placeras i jourhem. Vården bedömer att han uppfyller kriterierna för trotssyndrom, uppförandestörning och tvångssyndrom. Kiarash säger till dem:

“Jag är gjord av tvångstankar”. 

Samma dag som Kiarash fyller 15 år hotar han två killar.

Hans mamma minns tydligt när poliserna kom och bankade på dörren och letade igenom lägenheten efter sonen. Hon berättar hur de sedan tog den 15-årige sonen till häktet i Flemingsberg där han fick tillbringa natten.

– När jag kom dit för att hämta honom var han barfota, blek och rädd. Han sa på persiska ”Snälla mamma, skriv på vad som helst bara jag slipper vara kvar här”.

Kiarash omhändertas enligt LVU och socialtjänsten bestämmer att han ska placeras på ett låst Sis-hem i Boden. Under resan dit upp måste Kiarash återigen tillbringa natten på häktet, denna gång i Sundsvall, berättar hans mamma.

– 15-åringar ska bara placeras på häkten om det finns synnerliga skäl och jag ifrågasätter starkt att detta räknades som det, säger mamman.

Under de kommande åren är Kiarash omhändertagen enligt LVU och placerad på olika låsta Sis-boenden runt om i Sverige. Hans mamma kämpar med att få hem honom, hon vill att sonen ska få vård hemma istället, säger att han bara blir värre av att vara inlåst och placerad långt ifrån familjen. Mamman minns särskilt en julafton när hon och Kiarash systrar hälsar på honom.

– Han var jätteglad och skojade med sina systrar, sedan kom personalen in till oss och gav honom massa tabletter. Tio minuter senare var han som en zombie, helt borta i blicken och ville bara somna – är det vad man kallar ”vård” av unga?

Kiarash mår inte bra av att vara långt ifrån familjen. Han kommer senare att uttrycka hopplöshet över situationen, säga till dem att livet känns som ett skämt.

När Kiarash är 17 år får han komma hem igen men åren som inlåst har inte förbättrat hans situation – tvärtom, tycker hans mamma:

– Alla han träffade på Sis var ju kriminella. När han kom tillbaka kände han killar med problem från alla utsatta områden i hela Stockholmsområdet.

När Kiarash är 19 år gammal döms han igen, den här gången för inblandning i ett mordförsök. Han är chaufför i samband med att en man skjuts, men överlever. Vilka som skjuter, eller vilka de andra som sitter med i bilen är, kommer Kiarash aldrig att berätta. Han döms till åtta års fängelse för försök till mord.

De kommande åren bakom murarna går Kiarash från att vara tonåring till att bli en ung man. Han flyttas mellan flera olika anstalter och tillbringar över 400 dagar i avskildhet. Han varnas för bland annat arbetsvägran och han kämpar med att plugga upp sina betyg.

Våren 2022 friges Kiarash.

Dessförinnan har han fattat ett beslut.

Han vill förändra sitt liv, en gång för alla.

Han går med i ett avhopparprogram.

Det kommer inte att gå som han hoppas. 

Sista gången Kiarash mamma träffar honom innan Kiarash får lämna fängelset berättar han för henne om oron han känner över att komma ut och vad som ska kunna hända honom.

– Han var rädd, säger hon.

Genom avhopparverksamheten flyttas Kiarash till en bostad på landet utanför en liten ort i Sverige. Han får inte träffa familjen eller ha några kontakter med sitt gamla liv.

Vilket är svårt. Han känner sig ensam och isolerad.

– Han satt helt själv på sin 25-årsdag. Han mådde inte bra. Några dagar senare gav han upp, han orkade inte mer och kom hem till Stockholm, säger hans mamma.

För familjen är det tydligt att han inte mår bra och är stressad. 

Under hösten skjuts en vän till honom ihjäl.

– Han var väldigt ledsen över det. Det påverkade honom jättemycket.

Efter mordet gör Kiarash ett nytt försök med avhopparverksamheten. Men också denna gång återvänder han.

– Först var jag jättebesviken på honom men jag förstod honom också. Han mådde jättedåligt och han sa “jag orkar inte vara ensam mer”.

Men ända till slutet försöker han att ta tag i sin situation, berättar mamman. Han vill få hjälp av sin tidigare kontaktman och samma dag som han skjuts ihjäl lånar han sin mammas mobil för att ringa till socialen för att be om hjälp.

Men istället är det en annan myndighetsinstans som senare samma dag bankar på mammans dörr: polisen.

De berättar för henne att hennes son blivit skjuten.

Hon tänker först att han skjutits i benet eller handen. Hon frågar hur sonen mår. De säger: “Han klarade sig inte”.

Hon kan inte prata om det utan att gråta hejdlöst.

– I 25 år sprang jag efter honom – och sedan kom de och tog honom ifrån mig sådär, säger hon och knäpper med fingrarna.

Det har gått fem månader sedan Kiarash sköts ihjäl vid pendeltågsstationen i Jordbro med flera skott i ryggen, strax innan klockan 16 den 4 januari i år.

Han blev årets första offer för skjutvåldet. Långt ifrån det sista.

Sedan Kiarash död har ytterligare 17 liv tagits på detta vis.

Mordet på Kiarash är fortfarande ouppklarat.

Bredvid hans viloplats på kyrkogården har två nya gravar grävts.

På hans gravplats ligger en blomsterkrans och några av hans syskonbarn har lagt dit gosedjur. Kiarash familj är ofta här. De första månaderna kom hans storebror hit dagligen, han satt i timmar vid graven, grät och pratade med sin lillebror.

– Då behövde jag vara här för att känna mig nära honom. Nu känner jag istället att han alltid är med mig, säger storebrodern.

I dag är brodern vid graven tillsammans med mamman. Han sitter länge med armarna kring mamman medan hon gråter.

– Jag tror inte folk förstår hur många ytterligare liv som förstörs när någon mördas. Hur många familjer, vänner och flickvänner som också känner att de dör med dem, säger mamman och tittar mot marken där hennes son ligger.

Trots att Kiarash inte fick bli äldre än 25 år hade han ändå gett sin familj tydliga instruktioner kring hur han ville att hans sista vila skulle se ut. Han ville begravas på muslimskt vis, vänd mot Mekka. Efter att Kiarash häktades som 19-åring blev religionen allt viktigare för honom, det blev en trygghet för honom och han levde med tron om att det här livet bara var tillfälligt och att rättvisan alltid kom ikapp.

– Religionen för honom var inget hyckleri utan han trodde på rätt och fel. Jag tror också att det var därför han var så tyngd och mådde så dåligt, han hade ett stort hjärta och ett samvete och plågades av saker han gjort och vägar han valt, säger en av Kiarash systrar.

Ju äldre Kiarash blev började han drömma om ett vanligt liv, om att gifta sig, skaffa barn, lägenhet och jobb. Men han trodde inte att han kunde nå dit, utan kände en stor hopplöshet över livet.

– Trots att han var så ung kände han att det var kört. Han sa ofta att hans namn var förstört: Han hade skulder hos Kronofogden, ett brottsregister och var känd av polisen. Han undrade vem som skulle vilja anställa honom? Han kände att han inte hade en chans, säger hans syster.

Systern minns en kväll från en av hans sista månader i livet, när Kiarash satt barnvakt åt hennes dotter för att hon och sambon skulle gå på bio. När de kom hem hade Kiarash frågat henne om det var mycket folk i biosalongen? En del, hade systern svarat.

– Han frågade om det var det som vanliga människor gör på vardagar, går på bio. Han har ju tillbringat nästan hela sitt liv som inlåst i olika institutioner, han hade aldrig haft en vanlig biokväll. Jag sa att jag skulle ta med honom på bio någon gång. Men det hann vi aldrig.
 
Att beskriva någon efter att han dött är svårt. Adjektiven kan lätt kännas både futtiga och förskönande. Kiarash närstående försöker ändå: Omtänksam och en som alltid ställde upp – men med noll tålamod.

Smart men lätt till ilska: Som när han skulle läsa upp gymnasiebetygen och det först gick så bra för honom att lärarna anklagade honom för att fuska, varpå han blev jättearg och slutade.

Enkel att tycka om men en plågad själ.

En av hans systrar säger:

– Han fick inte ro i det här livet. Men jag hoppas och tror att han funnit frid nu.