Rasismen mot svarta är som en global pest
Två afroamerikanska män bad om att få låna toaletten på Starbucks i den amerikanska staden Philadelphia. Männen nekades, eftersom att de inte köpt något än (de väntade på en kompis). Personalen bad männen att gå, vilket de vägrade.
Då ringde en anställd polisen.
Det som händer sedan har över 9 miljoner – hittills – sett i en video på Twitter. Männen leds ut i handbojor av ett flertal poliser. Männen, som väntade på en fastighetsmäklare, verkade inte göra motstånd. Många kunder protesterade.
Protesterade gjorde även tusentals andra – hashtagen #BoycottStarbucks blev snabbt en av världens mest spridda på Twitter. Starbucks insåg snabbt sitt misstag och tvingades be om ursäkt.
Starbucks vd säger i ett uttalande att videon ”är svår att titta på”. En annan sak som är svår är att se händelsen som isolerad. Jag har bott i USA i sex år och jobbade bland annat på olika krogar, med människor från hela världen. Mexikaner, tunisier, svenskar, amerikaner, libyer. De flesta av dessa mötte rasism i sin vardag. Men många av dem kunde också uttala sig rasistiskt, och då alltid mot svarta.
Afroamerikanen och komikern Jonathan Rollins, som numera bor i Sverige, har i den utmärkta podden ”Power Meeting Podcast” beskrivit det som att svarta alltid tycks stå längst ner på skalan. Fördomarna mot afrikaner genomsyrar alla andra grupper. Inte alla människor inom dem så klart, men alla andra grupper.
Låter det anekdotiskt? Kanske. Så här kommer lite fakta.
En nysläppt studie visar att svarta män, pojkar, fortfarande klarar sig otroligt mycket sämre i det amerikanska samhället än vita. De är med få undantag alltid fattigare, det gäller även dem som kommer från rika förhållanden.
Studien avfärdar en rad olika tänkbara förklaringar, som familjestukturer, utbildningsnivåer och inkomster. Slutsatsen: det handlar inte om klass, något som brukar framhävdas, det handlar om något annat.
– Den här studien spränger den idén (om klass). Av någon anledning är vi ovilliga att se rasismen i vitögat, säger Ibram Kendi, på Antiracist Research and Policy Center på American University till New York Times.
Detta är naturligtvis inte isolerat till USA.
I Sverige är afrosvenskar den grupp som är mest utsatt av hatbrott, enligt siffror från Brå. De utsätts också oftare för våld än andra grupper. De har ofta låglönejobb, men är överkvalificerade.
Minns ni bilderna på svarta afrikaner som säljs som slavar på auktion i Libyen? De chockade en hel värld, men faktum är att slavhandeln i Libyen inte är en ny företeelse, den sträcker sig fler hundra år tillbaka. Efter Khaddafis fall har den återupptagits, då Libyen blivit en flaskhals för afrikaner som söker sig till Europa.
En rapport från NGO-nätverket ENAR visar att afrikaner i Europa diskrimineras på arbetsmarknaden, har sämre hälsa och löper större risk än andra för att utsättas för polisvåld.
EU jobbar just nu för att ta fram en resolution mot afrofobi*. Arbetet leds av den italienska parlamentarikern Cecile Kyenge, med rötter i Kongo. När hon fick jobbet som integrationsminister år 2013 sa Lega Nord-politikern Mario Borghezio att hon istället borde blivit ”städerska” och menade att premiärministern skapat en ”bongo-bongo-regering”.
Incidenten i Philadelphia visar på kraften i sociala medier och hur mycket en händelse från en enskild anställd kan påverka ett globalt företag. Till och med ett företag som nyligen meddelade att man ville anställa tusentals flyktingar världen över, vilket ledde till bojkottkrav från högerextremister (för övrigt under exakt samma hashtag).
Men den är också ytterligare ett bevis på att rasismen mot svarta i högsta grad lever kvar i USA – och hela världen.
Afrofobin är fortfarande, 2018, en global pest. Och något vi borde prata mer om.