”Vi ska inte gråta, vi ska göra något”

Malin Wollin

helskärm

Jag köpte Karin Bojs bok ”Min europeiska familj” till Joachim i julklapp och nu ångrar jag att jag inte har läst den. I brist på det önskar jag att Karins Sommar uteslutande ska handla om boken. Det gör det inte. Eller gör det?
Hon inleder med att berätta om hur hon kör genom ett sovande Göteborg i sin gamla Opel. Hon tar höger och hon tar vänster. Och jag tänker för mig själv att den här inledningen är bättre än många Sommarprogram har varit i sin helhet.
Karin Bojs jobbade på bageri, på DN, på Aftonbladet, på DN igen och sa sedan upp sig för att skriva en bok.
Hon talar om vikten av hantverket, det som är lika viktigt på bageriet som i journalistiken (ack, om alla ändå tänkte så).
Hon säger alltså upp sig från sin tjänst som vetenskapsredaktör på DN för att leta efter sina rötter och skriva boken ”Min europeiska familj”. Hon DNA-testar sig och följer sina linjer tusentals år bakåt i tiden.
Hon berättar om neandertalssex (inte själva akten dock) och hur neandertalarna tyvärr inte matchade våra hjärnors förmåga att uppfinna ny teknik och förmåga att använda nätverk och byta saker med varandra och därför gick och dog ut.
Stackars neandertalarna. (Fast ibland när jag läser vissa kommentarsfält får jag för mig att neandertalarna lever i allra högsta grad).
Karin Bojs inställning och Sommar är jordnära och saklig. Det går upp och det går ner. Släkter och folk blomstrar, faller till botten och kommer upp igen.
Vi ska inte gråta, vi ska göra något.
Vi landar slutligen mjukt i en flöjt tillverkad av vingben från en svan. En flöjt baserad på den som spelades för 40 000 år sedan.
Varför pratar hon om en flöjt, kan man undra. Jo, därför att människans förmåga att skapa och lära sig spela instrument är fantastisk men också smärtsamt kostsam. Hon nämner mammans psykiska sjukdom och förklarar att psykoser inom familjen kan vara till gagn för den som är frisk i form av ökad kreativitet och musikalitet.
En liten tröst, tänker Karin.