Borgmästaren tänder gröna lyktor för migranter
Uppdaterad 2021-11-16 | Publicerad 2021-11-14
MICHALOWO. I hus efter hus längs den polsk-belarusiska gränsen tänds gröna lyktor efter mörkrets inträde.
Ljuset ska leda frusna och hungriga migranter till en tillfällig fristad i Polen.
– Jag ser det som min plikt att hjälpa, säger borgmästaren Marek Nazarko.
Strax efter 16-tiden faller mörkret i den lilla staden Michalowo, tre mil från gränsen till Belarus, i östra Polen.
Då tänds en grön lykta utanför den 53-årige borgmästaren Marek Nazarkos hus.
En signal för människor som behöver den.
Idén kom från en vän
Här kan de som tagit sig över den belarusisk-polska gränsen få hjälp. Värma sig. Torka blöta kläder och skor. Få en bit mat, dricka vatten. Ladda mobiltelefoner. Få en stunds respit.
– Idén kom från en vän som arbetar som volontär, berättar Marek Nazarko.
– Vi har samlat ihop kläder och mat i två månaders tid. Så kom han på att det här kunde vara ytterligare ett sätt att hjälpa. Det började spridas.
Det bor strax över 3 000 invånare i Michalowo. Den situation som uppstått vid gränsen mot Belarus, där människor från bland annat Irak, Syrien och Afghanistan lockats av diktatorn Aleksandr Lukasjenko med flygbiljetter och löften om en enkel väg in i EU för att sedan bli fast i skogen mellan Polen och Belarus, har inte undgått någon.
–Vi har ordnat med olika hjälpcenter, insamlingar av mat och kläder på brandstationen till exempel. Alla har hjälpts åt, säger Marek Nazarko.
”Ser det som min plikt”
– Som representant för det lokala styret är jag tvungen att hjälpa. Jag ser det som min plikt. Annars är jag inte trovärdig.
Marek Nazarko och invånarna i Michalowo är inte ensamma om initiativet. Flera medier har rapporterat om att gröna lyktor satts upp i olika samhällen som ligger längs det över 400 kilometer långa gränsområdet.
Nazarko berättar att han som representant för det liberalkonservativa partiet Medborgarplattformen (Platforma Obywatelska) de senaste två månaderna har träffat journalister, regeringsrepresentanter, EU-toppar och personer inom FN.
– Trots alla dessa samtal har inget förändrats. Inget har gjorts för att förbättra situationen.
– Jag är bekymrad. Jag tror inte att någon vill att situationen ska lösas.
Han höjer rösten. Låter plötsligt uppjagad.
– Om ett barn eller en hund blir misshandlad så vill alla hjälpa. Nu är människor fast i skogen och behöver hjälp. Men ingen gör något! Jag förstår inte. Kvinnor tvingas föda barn i skogen!, säger han.
”Skäms”
Han tycker att den uppkomna situationen, där Belarus diktator försöker pressa EU genom att använda människor som mänskliga sköldar, måste lösas på diplomatisk väg. Något Polen inte klarar ensamt.
– Ingen har ett trollspö som kan lösa det här enkelt. Det måste skötas med EU:s hjälp.
– Jag skäms över att människor gömmer sig i skogen i det område där jag är politiker. Att de är rädda för att söka asyl. Det här är en del av Polen, Polen är en del av EU. Jag skäms över att detta sker här.
Men han berättar också att människor i Michalowo börjar bli rädda och oroliga för det upptrappade läget. Hur långt kan Lukasjenko gå i sitt cyniska spel?
– Jag såg på tv i dag att migranterna har bultsaxar, att de har fått vapen, att de bär med sig pepparsprej. Vem har gett dem det? Jag tror inte att de tagit med sig det från Irak, direkt.
”Har rätt att söka asyl”
Han återkommer till EU:s humanitära lagar. Säger att Polen måste fortsätta att stärka sin gräns mot Belarus, men att alla människor har rätt att söka asyl.
– Om människorna är vid gränsen och vill söka asyl måste de få göra det. Det kommer att finnas de som får nej, och de måste återvända. Men de har rätt att söka asyl. Det är så humanitär lagstiftning går till. Är vi en del av EU och en del av det humanitära systemet så måste vi också agera utifrån det.
Får förlita sig på larm
Under hela den tid som Aftonbladets team befinner sig i Polen har vi kontakt med flera hjälporganisationer.
Sedan Polen införde undantagszoner längs gränsen har deras arbete försvårats. Varken journalister eller människorättsorganisationer får ta sig innanför zonen, som bevakas av tiotusentals soldater.
I stället för att kunna hjälpa människor redan vid gränsområdet får de förlita sig till att någon larmar dem när migrantgrupper lyckats ta sig in i Polen. Då packar de bilen snabbt och kör så nära gränsen de kan komma.
– I bland är det lokalbefolkningen som kontaktar oss, i bland är det anhöriga till de som är vid gränsen. Vi ber om så mycket detaljer som möjligt: Hur många är de? Finns det kvinnor och barn? Är de sjuka? Vad behöver de?, berättar Kalina Czwarnog på räddningsorganisationen Fundacja Ocalenie.
– Är de på den belarusiska sidan kan vi inte göra något. Är de på den polska sidan men innanför undantagszonen får vi inte ta oss in. Men då kan vi be lokalbefolkningen att ta sig fram.
Kontakten med bybor som de i Michalowo är oumbärlig, säger hon.
”Ser människor som lider”
– De ser människor som lider och behöver hjälp. Å andra sidan är gränspolisen och soldaterna ofta någon de känner, en familjemedlem eller en vän. Jag tror att det är svårt för dem att greppa vad som pågår, särskilt när det kommer uppgifter om att polska soldater använder våld.
Hur tror du att detta kommer att sluta?
– Just nu försöker den polska regeringen visa musklerna, att man är starkare än den belarusiska regimen. Regeringen försöker visa att man kan hålla gränsen stängd. Det är ingen smart strategi. Vi ser att det inte fungerar. De har ingen kontroll över situationen. Dessutom bryter de mot de mänskliga rättigheterna.
Även hon är orolig för att situationen kommer att eskalera.
– Ingen vill tappa ansiktet nu. Ingen vill backa. Inget bra kommer att komma ur detta. För så länge det här pågår kommer fler att dö vid gränsen.