Bussen släppte av svenskarna – mitt bland stridsvagnarna

Susanna Hållbus

Vägen var spärrad av bilar och stridsvagnar. Då gav flygbussens chaufför upp och tvingade passagerarna att gå av.

27 svenskar lämnades i vägrenen. De fick dra sina resväskor de sista fem kilometerna till Istanbuls flygplats.

– Jag var orolig, kände att det när som helst kunde hända något allvarligt, säger Shabnam Ameri, 27.

helskärm

Shabnam Ameri var på semester i Alanya med en kompis när kuppförsöket började på fredagskvällen.

– Det kom som en blixt från klar himmel, säger Shabnam Ameri.

De försökte ta sig till flygplatsen, men istället fick de spendera kvällen i Istanbul. Efter en orolig natt på hotellet tog de bussen mot flygplatsen vid åttasnåret på lördagsmorgonen.

– Alla vägar var avspärrade. Det var fullt med stridsvagnar och fullt med bilar parkerade. Bilar åkte runt liksom hejvilt, det fanns inga regler, säger Shabnam Ameri.

De försökte nå charterbolaget, men fick ingen information. Efter att ha åkt runt i två timmar släppte busschauffören av alla resenärer – fem kilometer från flygplatsen.

”Känns som en krigszon”

– Folk ville ju inte gå av bussen, för den stunden som vi kliver av bussen finns det ingen som har ansvar för oss. Vi kan inte språket, vi har ingenting, vi får klara oss själva oss helt själva i den här krigszonen, kändes det som.

Men busschauffören var stenhård. Han sa att hans enda uppdrag var att släppa av passagerarna vid flygplatsen, och det var omöjligt att köra dit.

– Då var det en kvinna på bussen som kunde turkiska som sa ”Men ska du riskera allas liv, ska du riskera barns liv? Vi vill att du kör oss tillbaka till hotellet”. Men det ville han inte göra. Till slut fick jag ta ledningen, säger Shabnam Ameri.

Passerade stridsvagnar

Tillsammans med en annan kvinna ledde Shabnam de 27 svenskarna till flygplatsen – en fem kilometers promenad längs motorvägen med alla väskor.

– Det var fullt med stridsvagnar, och folk som tog kort med dem. Det var glassplitter på marken. Man såg att det hade varit en krigszon kvällen innan. Folk var oroliga och traumatiserade.

– Till slut kom vi fram till flygplatsen och där var det ingen som tog emot oss. Vi fick klara oss själva. Vi fick åka med gårdagens biljetter, de fick lösa det. Det var mycket bråk och tjafs, säger Shabnam.

Två av svenskarna orkade inte gå, en kvinna och hennes äldre mamma.

Shabnam vet inte var de tog vägen, men de var inte på planet.

– Stämningen var härjad, alltså. Folk var stressade och oroliga, ingen vågade lita på någon annan. Det var knappt att man vågade ta vatten från varandra. Det kändes som att det kunde bryta ut när som helst, säger Shabnam Ameri.

Grät oavbrutet

Linköpingsbon Muharrem Demirok, hans fru och deras tre barn tog sig till flygplatsen i Konya när militärkuppen började. Väl där fick de veta att all flygtrafik var inställd. När de väntat i timmar vände de tillbaka in mot stan.

Knappt en kvart efteråt bestämde sig polisen för att stänga och barrikadera flygplatsen helt.

– Min dotter frågade om det var krig och vad som skulle hända med oss nu, säger Muharrem Demirok.

Dottern och äldsta sonen är åtta år. Lillebror är fyra. Alla tre grät oavbrutet. ”Hjärtskärande”, berättar Muharrem Demirok.

– Den minsta blev också rädd när han såg att vi var rädda. Men de stora har en annan medvetenhet.

”Var gömmer vi oss?”

På flygplatsen hörde Muharrem Demirok hur säkerhetspersonalen började diskutera hur de skulle göra om kuppmakarna kom dit. Skulle de barrikadera sig, skulle de överlämna sig, och i så fall hur.

– Som förälder dyker det upp så bisarra tankar i huvudet då. Vart gömmer vi oss, hur tar vi oss snabbast ut härifrån. Har vi pengar? Har vi nått av värde som man kan byta mot tjänster? Tankar som man aldrig trodde man skulle behöva tänka, säger Muharrem Demirok.

”Hålla tårarna tillbaka”

Biljetterna hem till Sverige har de lyckats boka om till imorgon. Nu är de på Muharrems familjs gård, någon mil utanför Ankara. Från tv-apparater, iPads och telefoner följer de alla nyheter. ”Vår roaming går på högvarv”, berättar Muharrem.

Ikväll ska de ta det lugnt, låta barnen leka, vara hemma på släktgården.

Hur händelserna har påverkat honom själv har Muharrem inte hunnit – eller vågat – tänka på.

– Jag har inte kommit så långt i processen ännu. Men det kommer nog sätta sina spår, kanske främst som förälder. Bara att vi fick bekräftat att vi ska få åka hem imorgon var en enorm tyngd från axlarna. Då var det svårt att hålla tårarna tillbaka, säger Muharrem Demirok.