Lara överlevde Utøya men hennes syster dog
Publicerad 2021-07-22
Lara Rashid var 16 år när hon gömde sig i en klippskreva för att undkomma Anders Behring Breiviks kulor.
Hon var 17 år när hon mötte massmördaren i rätten för att berätta vad han tagit ifrån henne: hennes storasyster Bano och hennes trygghet.
– För tio år sedan trodde jag att jag vid det här laget skulle vakna upp en morgon och märka att det var länge sen jag tänkte på den 22 juli. Men nu räknar jag inte med att en sådan dag kommer, säger Lara.
Det är den 22 juni 2012. Snart ett år har gått sedan massmorden på Utøya och bomben i Regeringskvarteret och det är den 43:e och sista dagen i den långa rättegången mot terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik.
I dag ska anhöriga till några av de 77 personer som dog den 22 juli 2011 få prata.
Lara Rashid, en späd 17-åring, ställer sig upp. Hon berättar om sin storasyster Bano som sköts till döds på Utøya och om den skuld hon själv känner som lyckades gömma sig i en klippskreva och överleva.
Hon säger att fel syster sköts. Att det borde varit hon istället för Bano som dog.
Bano var så levnadsglad, så smart, så stark, så vacker. Den som alla alltid ville stå nära på en fest för att det var sådan utstrålning hon hade helt enkelt. 18-åringen som drömde om att bli jämställdhetsminister.
Lara berättar hur hennes och Banos familj flydde från irakiska Kurdistan till vad de trodde var tryggheten i Norge men hur Lara nu måste lära sig att leva utan en storasyster.
Laras ord går rakt in. Vi som sitter i rättssalen ser förvånat på varandra.
Vi gråter.
Domarna gråter. Advokaterna gråter. Åklagarna gråter. Journalisterna och åhörarna gråter.
Hur fasansfulla de övriga 42 dagarna än varit, med vittnesmål från överlevare som gömt sig under döda vänner för att överleva, rättsläkarnas långa genomgångar av utgångshål och ingångshål på tonårskroppar som borde haft många år kvar, så har alla hållit masken.
Men denna sista dag, när en 17-åring berättar på ett sätt som gör att alla kan förstå hur det är att förlora den man hade närmast, kan ingen längre värja sig.
Det har gått nio år sedan den dagen men alla som var i Oslo tingsrätt då minns nog Lara.
– Jag visste inte att så många berördes av det. Jag var själv fruktansvärt nervös den dagen. Först blev jag stolt att få frågan att få tala för Bano och för de andra döda. Men så började jag känna en sådan enorm prestationsångest. Vad skulle jag kunna säga som skulle få den här massmördaren att känna ånger?
Lara höll hårt i ett papper den där dagen i rätten. Ett papper fullt med stödanteckningar.
Men nervositeten gjorde henne blank.
– Då såg jag hur en av domarna nickade mot mig. En liten nick av uppmuntran. Och så fick jag en uppenbarelse. Det är ju inte till honom jag ska prata. Det är ju till domarna som dömer. Till journalisterna som rapporterar och till de som läser. Så jag pratade direkt från hjärtat.
Lara Rashid är i dag 26 år gammal. Men när hon ska berätta om dagen för massakern för tio år sedan är varje minnesbild glasklar.
Hennes syster Bano Rashid, 18, var en omtyckt ungdomsledare för AUF och skulle kandidera för kommunstyrelsen. Lägret på Utøya var något båda systrarna såg fram emot och bara några timmar före massakern fick de möta Gro Harlem Brundtland, tidigare statsminister och medlem i Arbeidarpartiet.
Bano lånade ut sina gummistövlar till Brundtland. Bilder från händelsen visar hur Bano skrattar och ser lycklig ut.
Men just den här timmen den 22 juli, när systrarna fortfarande är ovetandes om att en bomb sprängts i regeringskvarteret i Oslo och att en man vid namn Anders Behring Breivik är på väg till ön klädd i en falsk polisuniform och utrustad med en Ruger mini 14 och en Glock, befinner de sig på olika platser på ön.
När de första skotten ekar ligger Lara och solar vid vattnet. Det tar ett tag innan hon förstår att det är på riktigt, att någon faktiskt skjuter mitt i sommaridyllen.
– Plötsligt skjuts det rakt mot oss och vi börjar springa mot skogen. Men ön var så liten, vi nådde snart vattnet, och vi var långt från land så att simma kändes inte som ett alternativ.
Lara lägger sig utmed en klippvägg för att inte bli sedd från ovan.
Hur länge hon ligger där vet hon inte.
Hon säger att äkta dödsångest får tiden att krypa fram oändligt långsamt.
I efterhand har rekonstruktioner av förloppet visat att Breivik gick omkring på ön i 72 minuter och sköt. Och sköt.
69 dog.
33 skadades allvarligt.
Storasyster Bano är på Kärleksstigen när hon möter Breivik. Hon skjuts med två skott i huvudet. Nio andra dör tillsammans med henne där på Kärleksstigen.
Vid Laras klippskreva försvinner skotten längre och längre bort. Men så plötsligt är terroristen där igen, alldeles bredvid.
Lara och några andra kastar sig i vattnet och simmar för livet.
– Vi ser en liten grotta där vi simmar in. Där väntade vi sen. Dödsångesten var konstant.
Till slut tystnar skotten på ön. Helikoptrar och båtar kommer och efter vad som känns som en evighet kan Lara ta sig ur grottan och föras iland.
Att hennes syster dog den dagen blev bekräftat först en vecka senare även om familj och anhöriga redan dagen därpå förstod att Bano inte skulle komma hem igen.
– Men jag trodde inte på det förrän jag fick se henne med egna ögon.
Att leva vidare efter Bano och efter att med en hårsmån ha undkommit en massmördare har inte varit lätt. Lara pratar om ett livstrauma, att det hon varit med om aldrig går att komma över eller glömma.
– Jag minns inte hur det var att leva utan detta trauma men jag har accepterat att jag alltid kommer att tänka tillbaka på det som skedde. Jag har fortfarande en stark önskan om att ändra det som hände, jag brottas med känslorna att om jag hade handlat annorlunda kanske det ändrat det som skedde. Jag fastnar i de tankarna ibland men jag har börjat lära mig att leva med det.
Ett tag försökte Lara fly från känslorna. Hon flyttade till London där ingen visste att hon var en Utøya-överlevare.
– Men man kan ju inte resa från det som skett.
Lara är i dag journalist. Hon säger att bevakningen kring rättegången mot Breivik fick henne att känna att journalistik var ett viktigt yrke som hon själv ville jobba med.
Att fel syster dog känner hon fortfarande ibland men i dag har hon släppt känslorna av skuld. Men för varje milstolpe hon själv når i livet, som att ta körkort, få sin första lön, träffa sin första kärlek, så påminns hon om Bano och att storasystern aldrig kommer att få uppleva de sakerna.
– Känslan av att det som hände är så fruktansvärt orättvis, den är kvar, säger Lara.
Hon hatar inte längre Breivik, säger hon. Snarare försöker hon att inte ödsla tid på honom. Men hon är fortfarande arg.
– Speciellt när jag ser att högerextremismen fortsätter att växa och att man inte tar det på samma allvar som islamism. Det väcker ilska hos mig.
– Jag skulle vilja kunna säga att den 22 juli lärt oss som samhälle massor. Och i början gjorde det kanske det. Men sen glömmer vi och går vidare. Jag önskar att fler skulle fortsätta att prata om det som hände den dagen, journalister, politiker på högerkanten, alla, och inse att det var från vårt samhälle som den här personen skapades. Det är allas problem och allas historia.
Tillbaka till rättssalen i Oslo i juni 2012. Lara Rashid och de andra anhöriga har pratat klart.
Kirstie Løvlie, mamma till Hanne som dog i sprängningen av regeringskvarteret, har berättat om det absurda i att plocka ihop sin dotters koppar och tallrikar och att välja vad det ska stå på hennes gravsten.
Tonje Brenna, som överlevde Utøya, har berättat hur hon sover med lampan tänd.
– När jag blundar ser jag blod. Jag är rädd för att vara ensam.
Då är det Breiviks tur att tala. Han lutar sig fram mot mikrofonen men hinner inte säga något innan alla anhöriga som sitter inne i den stora rättssalen unisont ställer sig upp.
Utan ett ord lämnar de salen.
– Vi kände att vi inte orkade höra ett ord till från honom. Han hade redan tagit så mycket från oss, säger Lara.
Dörren går tyst igen bakom dem.
DAILY Ali Esbati (V) om timmarna på ön
Lyssna: iPhone Acast Spotify
Eller ⬇️ Klicka på Lyssna-knappen
