Erdogans makthunger förvärrar krisen
På kort tid har Turkiet lyckats göra sig osams med sin största minoritet och nästan alla sina grannländer.
Kriget i Syrien är ett skäl.
President Tayyip Erdogans maktfullkomlighet ett annat.
För ett antal år sedan när Turkiet fortfarande drömde om ett EU-medlemskap i närtid var Erdogan mycket noga med att inte agera på ett sätt som motverkade det målet. Istället för att reta EU försökte han att anpassa landet efter de krav som gäller för att komma med i unionen. Förbättra demokrati och rättsväsende. Minska spänningen med grannarna i regionen. Inte öka islams roll i politiken.
Sedan Turkiets starke man bestämde sig för att EU-medlemskap inte längre var så viktigt och i bästa fall ändå låg väldigt långt fram i tiden så har han helt ändrat kurs.
Delvis beror kursomläggningen på hur kriget i Syrien utvecklats. Delvis på att han själv verkar ha drabbats av makthybris.
Inte bara på det sättet att han försöker göra om presidentrollen från en ceremoniell post till en maktposition starkare än den USA:s president har. Han är snarstucken och verkar på allvar tro att han är den ende som begriper hur landet ska skötas och vad som är rätt och fel.
På annat sätt kan man inte tolka de många fall där journalister åtalats för att ha förolämpat Erdogan. Läs varit kritiska och haft andra åsikter.
Kompromisslös
När några tusen av Turkiets främsta intellektuella nyligen krävde ett stopp för den turkiska statens våld mot kurderna så svarade Erdogan med att låta arrestera eller sparka många av dem som signerat dokumentet.
På samma sätt har Turkiets president gjort sig till ovän med många av sina grannar och forna allierade. Erdogan har aldrig varit lågmäld men de senaste åren har hans retorik blivit mycket tuffare, mer kompromisslös och aggressiv. Inte helt olika sin ryske kollega Vladimir Putin. En av många vänner som blivit fiende.
Häromdagen attackerade han USA för att man samarbetar med den kurdiska gruppen YPG i Syrien som Turkiet hävdar är terrorister. I bästa George W Bush-stil krävde han av president Obama.
– Bestäm på vilken sida ni står, vår eller terroristernas.
I slutet av förra året lät han skjuta ner ett ryskt stridsflygplan som kortvarigt befann sig över turkiskt luftrum. En maktdemonstration för att sätta president Putin på plats för att denne stöttar Syriens diktator Bashar al-Assad. En person som Erdogan vill störta.
En ny front
Formellt var Turkiet i sin fulla rätt att skjuta ner planet men Erdogan hade inte behövt göra det. Intrycket är att han ser Turkiet som en stormakt nästan i nivå med USA och Ryssland och vill behandlas som en sådan.
Erdogan har inte bara dragit på sig USA:s och Rysslands vrede utan även Natomedlemmarnas. Verbalt hävdar Turkiets president att han tillsammans med dem bekämpar Islamiska staten. Men i praktisk handling ägnar han betydligt mer kraft åt att bekämpa kurdiska grupper än IS.
I veckan öppnade Erdogan en ny front när militären började beskjuta YPG:s ställningar i Syrien. En grupp syriska kurder som USA anser vara en av få som på ett effektivt sätt slåss mot IS.
Enda skälet till att Erdogan inte är på kollisionskurs med EU är att unionen just nu behöver hans hjälp för att få stopp på flyktingströmmen som tar sig från Turkiet vattenvägen till Grekland.
Terrorvåg
Mest märklig är ändå Erdogans totala omsvängning i inställningen mot landets egna kurder. För några år sedan drog han igång en försoningsprocess och började förhandla med den livstidsdömde PKK-ledaren Abdullah Öcalan i fängelset. Det slutade i att PKK drog bort sina soldater och la ner sina vapen.
Lika plötsligt som den inleddes avbröts fredsprocessen för att istället på Erdogans order förbytas i ett nytt lågintensivt, inbördeskrig. Presidenten offrade fredsprocessen för att försöka vinna ett nyval. Kanske tyckte han att kurderna var otacksamma som röstade på det kurdvänliga HDP istället för på hans AKP.
Risken med Erdogans kraftiga kursomläggning är att Turkiet snart befinner sig i krig på alla fronter. På hemmaplan ett allt blodigare inbördeskrig mot PKK och en terrorvåg som det är väldigt oklart vem som ligger bakom. Det kan vara PKK eller IS men lika gärna någon som vill underblåsa hatet mot kurderna.
Samtidigt blir Turkiet alltmer indraget i striderna i Syrien med risk för en direkt konfrontation med Ryssland. På samma gång som banden till USA och Nato är rejält anstränga.
Erdogan försöker framställa sig som den som gör Turkiet säkrare men hur väl stämmer det med verkligheten?