Keep calm and Ragnarök
Förra veckan skrev jag bland annat om morsans upplevelser under andra världskriget i London. Om vikten att hålla ihop när det verkligen gäller. Men då som nu fanns det förstås skitstövlar och hamstrare som högaktningsfullt gav fan i sina medmänniskor och roffade åt sig allt de kunde.
Det handlade förstås om en girig minoritet. Men minoriteten kan förvisso ställa till det illa nog för majoriteten. Inte bara i coronatider...
Men nu ser vi främst, åtminstone gör jag det, en mängd kämpar som inte "jobbar hemifrån". Folk som, alldeles för ofta, har alldeles för taskigt betalt stå i frontlinjen och ta risker för att vi andra - du och jag - ska få en rimlig chans att klara oss någorlunda helskinnade ur Coronahelvetet. För ett helvete är det - även för många av dem som inte ligger och kippar efter andan på intensiven uppe på Ackis utan "endast" kämpar för sin ekonomiska överlevnad.
Det är bara att se sig omkring på den ödslighet som breder ut sig mer och mer för varje timme. Sysslomansgatan är ingen folkfest precis. Uppsala börjar mer och mer likna Palermo sen alkoholtillståndet drogs in. Tomt, trist, håglöst och ödsligt.
Och vi är bara i början av krisen. Ingen vet vad som väntar, hur många som kommer att förlora nära och kära, som ska bli av med sina jobb eller kanske aldrig någonsin ska få tillbaka det liv de hade innan pandemin klubbade oss.
Och ändå har det aldrig funnits så många experter som uttalar sig tvärsäkert om vad som ska göras: självsäkra bloggare, allvetande influensa(!)re för att inte tala om alla möjliga skribenter som plötsligt utsett sig till ledande smittskyddsexperter.
Morsan pratade om att hålla ihop, eller att som engelsmännen sa: "Keep Calm and Carry On." Och det är förstås vad som gäller. Att hålla ihop.
För ofta när molnen tornar upp sig börjar sammanhållningen brista. Kortsiktiga personliga beslut får snabbt vidare effekter. Effekter som vi inte ens kan ana oss till.
En av mina vänner i Jehovas vittnen ser det uppenbara: Slutet är nära. Alltså slutet med stort "S". Det våldsamma slut som vissa har längtat efter och sett fram emot sen urminnes tider.
Harmageddon. Ragnarök.
Vi är inte där än. Inte på långa vägar. Förbud för folksamlingar på fler än 50 och stränga förhållningsorder till gamlingarna att hålla sig hemma är inte riktigt samma sak. Jag har i detta självisoleringens tidevarv inte kunnat låta bli att traggla mig igenom valda delar av mina gamla kursböcker från Universitetet i Reykjavík.
Jag fastnade - bokstavligen - i Völuspá som på svenska kallas Valans, eller Völvans, spådom. Det är en klassisk dystopi (dock med gott slut) från den Poetiska Eddan och den gamla fornisländskan är sannerligen inte inte lätt att tampas med. Den beskriver i alla fall hur det kan gå när samhället luckrats upp, när solidariteten rämnat och när omdöme och medmänsklighet har dragit iväg snabbt som en avlöning.
Den berättar kort sagt om hur allt går åt helvete. Riktigt åt helvete.
Ett litet smakprov (Erik Brates översättning från 1913, vers 35 i det isländska originalet):
"Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona."
Vi är inte där än, inte på långa vägar.
Men, så vill vi väl inte ha det?
Alltså: Keep Calm and Carry On.