”Vadå kris?”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-01
I röda Kramfors är allt som vanligt
KRAMFORS. Föreställ dig att Socialdemokraternas katastrofval bara vore en mardröm.
Då skulle Mona Sahlin vakna upp i Kramfors.
Här är nämligen allt som vanligt.
Jan Johansson (S), 66, böjer sig fram över mötesbordet så att magen under kavajen pressas mot kanten:
– Vadå kris?
Kommunens starke man i Kramfors kan kosta på sig att vara kaxig. I resten av landet har Socialdemokraterna gjort ett katastrofval. Här får partiet 50,5 procent i riksdagsvalet, till och med lite bättre än 2006.
De nya moderaterna ligger och skvalpar på sina gamla vanliga 12 procent. Och ingen är ens förvånad.
Man skulle kunna tro att det handlade om någon udda profilfråga, en tvist runt en vägsträckning eller ett badhus. Eller att Johansson själv skulle vara särskilt karismatisk.
Men enligt Kramforsborna beror det snarare på traditionen, att partiet styrt sedan 1928.
– Det är så inbyggt här. Av födsel och ohejdad vana, säger Marita Mansikka, 54.
Jan Johansson gick med i Unga örnar som barn och skolades in i politiken av fack och folkhögskola. Att vara socialdemokrat har alltid varit en självklarhet.
Så ärvs makten
Att partiet går dåligt förklarar han med tidigare framgång. Tack vare Socialdemokraterna har folk fått det så pass bra att de blivit individualister, som börjat efterfråga egna lösningar.
– Nu måste vi förklara varför vi betalar skatt. Att det bara är då som de som har det sämst också kan få det bättre. Prata om politik, i stället för om vilken tv-serie som går.
Till årsskiftet får Jan Johansson mer tid att bygga på det egna huset. Då lämnar han över till Micael Melander, liksom han före detta snickare. De senaste fyra åren har Melander gått vid hans sida, som vice ordförande i kommunstyrelsen.
Det är så makten ärvs i Kramfors.
Minnen från Ådalen
Rörelsens ikoner vårdas ömt på arbetarekommunens kansli tvärs över torget. På väggen hänger ett jättelikt fotografi på Olof Palme. Och ovanpå ett skåp står en minnesbricka från Ådalen.
Bara några kilometer härifrån sköt militären ihjäl fem arbetare 1931, en händelse som bränt fast i folkminnet.
Förfallna skorstenar
En gång fanns det sågverk i varje by runt Kramfors. Nu återstår bara ett. Det vilar något ödsligt över trakten. Förfallna skorstenar som vittnar om arbete och kapital som flytt.
Sven Sollén, 43, är ordförande för Pappers på det sista pappersbruket. Förr ägdes det av NCB, med huvudkontor tvärs över Riksväg 90. Nu av sydafrikaner.
Han vaggar småhuttrande i den oktoberkalla luften utanför bruket. Talar om hur det känns att höra Moderaterna kalla sig ”arbetarparti”. Om tankarna på vart det egna partiets politik för arbete tagit vägen. För de arbetslösa, de som slitits ut vid sextio efter ett liv i tung industri.
– Partierna kastar bara skit på varandra. Och för ut samma budskap.
Sahlins mardröm
Socialdemokraternas kris, menar han, handlar om att partiet har blivit för likt de andra.
– När folk inte längre ser värderingarna räcker det med att hålla med Moderaterna i en enda fråga för att byta. Jag kan faktiskt förstå dem som gör det.
Han ser problem med att ha kvar Mona. Men var finns efterträdaren?
Socialdemokraterna i landet har gjort ett katastrofval. Men partiets kriskommission lär inte skynda till Kramfors för att lära.
Kommunalrådet Jan Johansson bläddrar ivrigt bland arkitektens skisser över det som ska bli Kramfors första galleria. Han vill visa oss att den sömniga staden i den vackra älvdalen inte frusit fast i historien.
För en stund glömma att kommunens befolkning på 19 000 krymper för varje år. Att de väljare Socialdemokraterna lutar sig allt tyngre emot blir äldre och färre.
Kramfors problem – och Mona Sahlins verkliga mardröm.