De röstade ja – till ilska
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-05-07
Sparpaketet gick igenom trots folkets protester
Greklands statsskuld motsvarar drygt 120 procent av BNP – ett tydligt tecken på att landet står vid ruinens brant.
Men dominobrickorna faller.
Grannländerna ligger inte långt efter.
Strax efter nio på kvällen började några demonstranter kasta sten. Framför parlamentet stod kravallpoliser i dubbla led och det behövdes bara några få projektiler och smällare för att få dem att göra utfall.
Taktiken var uppenbarligen att skingra demonstrationen vid minsta bråk, vilket lyckades. Det dröjde bara drygt tio minuter så var torget rensat och demonstranterna, lugna och bråkmakare, reformister och kommunister, religiösa fanatiker och ateister, gamla och unga, jagade ut på sidogatorna och ner mot gamla stan.
Det gick så fort att McDonalds vid torgets södra sida inte hann bomma igen förrän demonstranter och poliser svischat förbi.
Några timmar tidigare hade parlamentet samlats för att besluta om de hårda nedskärningar som krävs för att få låna tusen miljarder kronor och undvika statsbankrutt. Premiärminister George Papandreou talade känslosamt om nationens läge:
– Jag satsar inte på en karriär som politiker. Jag satsar på Greklands framtid! Jag struntar i om jag blir återvald eller inte!
Det var den viktigaste politiska sessionen på decennier, men livet pågick någon annanstans. Få åhörare fanns på läktarna och få journalister och fotografer bevakade debatten.
Livet pulserade ute på torget, dit tiotusentals demonstranter anlände medan Papandreou talade djupt inne i den slutna byggnaden som bevakades av poliser med batonger, sköldar och hjälmar.
Demonstrationen var inte som i onsdags, då den omedelbart blev våldsam och dödlig. I går stod människorna i små grupper och samtalade. Det märkliga ljudet av tiotusentals personer som diskuterar fyllde luften i den varma vårkvällen.
Den var inte bara fylld av sansade dialoger, den var också fylld av konspirationer och rykten. Aris, en 30-årig yrkeschaufför, sa att George Papandreou i verkligheten heter Jeffrey och arbetar för den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.
Platon Stavro, en 55-årig pensionär som arbetat som marktekniker för British Airways, sa att han demonstrerade för att EU vägrar hjälpa Grekland.
– De borde ställa upp för oss precis som delstaterna i USA stödjer varandra.
Platon insåg inte, förrän jag nämnde det, att han var ett av skälen till att parlamentet hade samlats till nödsession och att hela Europa bekymrar sig för Grekland. 2008 fick landet 60 miljarder kronor i bidrag från EU och Platon Stavro klagar över att Europa inte bryr sig.
55 år? Pensionär? Han får 1 800 euro i månaden efter skatt, plus två extra månadslöner om året, för så ska det vara i Grekland.
När jag sa att många nog tycker att det där är ganska fina villkor blev Platon stött.
– De kommer att kapa de två extra månaderna, sa han. I fortsättningen får jag bara tolv.
Å andra sidan var känslan av att politiken är en enda stor konspiration inte så konstig. Den socialdemokratiske premiärministern Papandreou stod inne i parlamentet och talade om förnyelse:
– Vi måste kämpa mot korruptionen!
Han höjde rösten.
– Vi måste minska byråkratin! Vi måste ge syre till demokratins institutioner och lämna våra gamla vanor.
Papandreous far hette Andreas och var också premiärminister. Farfar hette Georgios och var också premiärminister.
Om någon står för gamla vanor är det rimligen familjen Papandreou. Men den är inte ensam.
I plenisalen satt Kyriakos Mitsotakis, ledamot för konservativa Ny demokrati och son till den tidigare premiärministern Konstantinos Mitsotakis.
Bakom honom satt hans storasyster Dora, före detta borgmästare i Aten, före detta utrikesminister i den konservativa regeringen. Hon satt trumpet med armarna i kors över barmen, möjligen för att hon nyligen förlorade en strid om ordförandeskapet i Ny demokrati.
Känslan att den politiska makten är en angelägenhet för några få familjer i Grekland är väl förankrad i verkligheten.
Papandreou dunkade handen i bordet. Oppositionsledaren Samaras dunkade handen i talarstolen. Extremhögerns ledare dunkade handen jättehårt och
en tidigare talman, Kaklamanis, viftade med händerna medan han slängde kaskader av ovett över parlamentet.
Sedan röstade 172 för åtstramningarna, 121 emot och tre avstod.
I praktiken är Grekland satt under förmyndarskap och om någon säger att det blir nya demonstrationer sätter jag inte emot.