Hon gav upp – då dödade han henne

Kerstin Weigl

Kerstin Weigl: ”Det här fallet får mig att börja tvivla på Socialtjänstens kompetens”

Flera myndigheter och vården visste att den 41-åriga kvinnan i Årsta fruktade mannen hon försökte skilja sig från.
Hon gömde sig, han hittade henne.
Till slut gav hon upp.

Den 10 september hittas hon död på sovrumsgolvet och i dag börjar rättegången mot maken. Han slog själv larm. Brottet är således uppklarat - men andra ansvarsfrågor hänger i luften. Socialnämnden i Årsta, södra Stockholm, har lex Sarah-anmält sig själva och vill få utrett: vad hade kunnat göras annorlunda?

Åtskilligt, tänker jag efter att ha läst förundersökningen.

Hon var 41 år gammal, mamma till två pojkar, 13 och sex år. När hon dödas har hon just börjat plugga, ska bli barnspecialistundersköterska

Han är tolv år äldre, de är kurder. När hon kommer till Sverige efter det arrangerade äktenskapet har hon ingen egen familj i sitt nya hemland, men får arbete, blir en uppskattad medarbetare på ett omsorgsboende.

För några år sedan börjar hon berätta. Flera vet att maken är "knäpp", som hon säger; spionerar, kontrollerar och slår. En väninna fotograferar en blåtira. En månad är hon sjukskriven efter en misshandel.

Akut blir det inte förrän i maj, då han är "provocerad" över att hon burit armlös klänning på en bröllopsfest.

Då polisanmäler hon misshandel och söker hjälp hos socialtjänstens kvinnofridsteam. En riskanalys görs och visar "Allvarlig fara".

"Men han är en bra pappa", försöker hon mildra.

Han döms 11 juni för misshandel till skyddstillsyn och samma dag flyttar hon med barnen till ett skyddat boende.

Men efter bara två veckor har mannen lyckats ta reda på adressen genom den äldste sonen. Lösningen blir att sära på barnen. Den äldste bor med pappa, som han sett misshandla mamma.

Kvinnan flyttas med minstingen till ett nytt skyddat boende, men situationen blir svår. Telefonterrorn fortsätter. Fotografier kommer på huset där hon bor. Han hotar, tjatar: "Jag gråter och gråter över mina dumheter".

Och hon grubblar.

Hon vill ha enskild vårdnad, men vet inte hur hon ska hitta en annan specialskola, som ett av barnen behöver. Någon ny lägenhet får hon inte, paret äger en bostadsrätt.

Hon skulle vilja plugga på distans, men det går inte med den här kursen.

I augusti får hon nog. Han har då i ett gåvobrev gett henne lägenheten. Hon ger upp. Hon chansar på att han ska hålla sig lugn.

Och här uppstår mitt tvivel på socialtjänstens kompetens att skydda våldsutsatta kvinnor.

För de släpper henne.

Jag förstår det inte. De vet att barnen bevittnat våld och måste skyddas. Att hon några månader tidigare själv bedömde sin utsatthet till en femma, det högsta?

Det särskilda kvinnofridsteamet är utbildade i att tolka varningssignaler och kring denne man är de extrema: depressioner, våldsamhet, självömkande, ökat drickande, bostadsproblem, dömd för våld mot henne.

Så har vi frivårdens flathet. Han är dömd till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk vård. De känner till hans svartsjuka, depressioner. De noterar att han tycks förändrad, mer aktiv och handlingskraftig.

Ur förhör med ansvarig sjuksköterska: "Han växlade väldigt mycket i sina känslor. Ena stunden kunde han säga att han älskade henne och i nästa stund att han hatade henne."

Nästa läkartid är 11 september.

Dagen innan går han och ringer på i Årsta. Barnen är på väg hem från skolan. I samtalet SOS Alarm får säger han: "Jag har, jag tror jag har dödat min fru."

Sedan ringer han sin mamma.