Håkan Juholt: Jag vill inte att folk ska se mig

Andreas Bardell

, 

Mattias Sandberg

Stor intervju om boken, hoten, karriären, familjen – och passionen för politiken

SKÖVDE. Snart tre år efter sin avgång är han åter i hetluften. 

I en öppenhjärtig intervju talar Håkan Juholt ut om Daniel Suhonens bok – och om dödshoten.

– Jag fick brev där det stod att jag skulle ligga lågt innan jag slutade som Olof Palme, säger Håkan Juholt.

– Jag vill inte stå som någon jävla mobiltelefonförsäljare. Jag vill ha någonting att luta mig mot.

Håkan Juholt går fram och tillbaka i ett rum på Ungdomens hus i Skövde. Blå plastmatta. Lysrörsbelysning.

Klockan är strax innan sex på eftermiddagen.

– Hur många blir vi? Femton? Tjugo?

Håkan Juholt tittar undrande ut över stolsraderna som börjar fyllas på framför honom.

Han har på sig en grå kostym från Kappahl i Oskarshamn. På kavajslaget sitter en pin med Socialdemokraternas röda ros.

Bakom honom har man projicerat upp ett porträtt av den före detta S-ledaren.

Efter en kort introduktion tar Håkan Juholt tag i podiet med bägge händerna.

– Jag är väldigt överraskad att 35 Skövdebor väljer att komma hit stället för att vara på festen för komikern Robert Gustavsson som också är i stan, inleder han och får några spridda skratt.

– För mig är det ett tecken på att ideologin inte är död.

Efter tio minuter försvinner bilden bakom honom och ersätts av en blå ruta med texten "ingen signal".

Håkan Juholt fortsätter lugnt föredraget, han har nu passerat 200 stycken sedan han avgick som partiordförande.

Tre timmar tidigare kliver han på X2000 mot Skövde på Stockholms centralstation,

Håkan Juholt säger att det har varit "hektiska veckor" sedan "Partiledaren som klev in i kylan" släpptes.

Författaren Daniel Suhonen – som var Juholts talskrivare och rådgivare – menade att partiledningen hade försökt ”kuppa” bort Håkan Juholt under ett hemligt möte med verkställande utskottet, VU.

Samtidigt publicerade Suhonen även flera privata sms.

Sedan dess har Håkan Juholt tackat nej till de flesta intervjuer. Han förklarar att han inte vill vara någon ”mediehora”.

– Men innan vi börjar så vill jag slå fast en sak. När jag gör en intervju så är det ”all in”.

Hur fick du kännedom om boken?

– Jag tror att det var hösten 2012 som Daniel sa att han ville skriva en bok om mig – och jag tänkte: bra! Daniel har ett vackert språk och är synnerligen intelligent. Och jag uppfattade det som att det skulle vara en inriktning mot kulturpolitiken.

Vad var din egen förhoppning?

– Ingen! Jag sa till Daniel att jag inte ville läsa någonting i förväg.

Det tog två veckor för dig att läsa boken. Varför?

– Det var så oerhört smärtsamt. Jag började läsa den och det gjorde ont. Jag fick tillbaka minnesbilder. Jag började se ansiktsuttryck. Jag började se ögon, känslor och jag kände att det var svårt att andas.

”Då vägrade jag gå upp ur sängen”

Suhonen återger ett sms från dig där du skriver att du ligger och ”skakar i fosterställning”. Hur ser du på det?

– Jag är stolt över den politiska och ideologiska nystart som Socialdemokraterna fick med mig – partiet behövde den injektionen.

– Men visst, boken klär av mig på ett väldigt smärtsamt sätt. Jag är väldigt naken. Stundtals känns det som att någon publicerar mina dagböcker.

Det där sms:et har fått mycket uppmärksamhet. I vilket läge skickade du det?

– Historien om mig och min hyra briserade en fredag i oktober 2011. Och på onsdagen skulle jag ha partiledaredebatten. Så den söndagen vägrade jag att gå upp ur sängen. Då skickade jag sms:et. 

Varför vägrade du gå upp?

– Det slogs så jävla hårt mot mig, hela tiden, och jag hade ingen mur. Så varje slag tog – rakt i mellangärdet. Jag antar att man söker sig till en trygg plats i ett sådant läge, och det var under täcket, för där kom ingen åt mig. Jag sa ”jag går fan inte upp, jag stannar här”.

– Men då var min fru Åsa väldigt smart. Hon kontaktade min son, Anton, som pluggade i Linköping, och bad honom komma. Sedan sa hon ”Anton kommer snart, nu får du bestämma var du vill vara när du tar emot honom”.

Vad hände sedan?

– Jag visste att jag var tvungen att påbörja arbetet med partiledardebatten. Så när Anton kom upp tog vi oss ut genom tvättstugan och åkte till Rönnerberga kursgård tillsammans med Åsa.

– Men först stannade vi till vid Karlaplan, där jag sprang jag in och köpte en köttbit. Inne i affären stod en man med en telefon. Och det var Felix Herngren. Jag var så jagad att jag tyckte att Felix Herngren sa ”nu är Juholt här och handlar”. Sannolikt var det inte Felix Herngren. Sannolikt sa inte mannen så heller. Men jag tänkte att nu måste jag snabbt ta mig härifrån. Annars är de efter mig igen.

Det låter som att den psykiska påfrestningen var enorm.

– Ja, när jag sprang in vid Karlaplan kände jag att alla inne i affären stod och fotograferade.

Hur reagerade dina nära på ditt tillstånd?

– Jag tror att de såg att det professionella fungerade hos mig. Och det överraskade dem. För de såg att det privata inte fungerade.

”Jag tar aldrig in det”

Har de här känslorna kommit tillbaka efteråt?

– Nej. Men när jag började läsa boken började jag faktiskt må dåligt igen. Jag har också upptäckt två andra skillnader hos mig.

Vilka då?

– Jag har alltid haft ögonkontakt med folk när jag till exempel går på en gågata. Men nu vill jag inte att folk ska se mig. Så jag tittar ner. Det andra är att jag har ett omättligt behov av trygghet. När jag och Åsa tittar på tv så håller vi alltid varandra i handen. Varje dag. Jag sträcker mig efter henne i soffan. Kanske för att det var så hon mötte mig när det var som allra jobbigast. Så nu är det synonymt med trygghet för mig.

Du beskriver att du inte vill bli sedd. Har det funnits en hotbild mot dig?

– När jag för en månad sedan publicerade ett inlägg om det var min värsta dag på 20 år när Björn Söder (SD) ledde arbete i riksdagen fick jag ett tiotal hot. Några var dödshot. Jag fick bland annat ett brev där det stod att jag skulle ligga lågt innan jag blir nästa Olof Palme.

– Men det värsta var när vi stängde flera regementen för tio år sedan. Då var det nationalister som skrev att det var landsförräderi och de hade uppsikt över min son på Tallbackens förskola.

Hur hanterar du den här typen av hot?

– Jag tar aldrig in det. Jag lämnar bara över dem.

Har du haft personskydd efter tiden som partiordförande?

– Jag har haft det vid ett antal tillfällen, ja. 

Jag får intrycket av att du är en politisk solitär, en ensamvarg.

– Ja, när jag kom in i riksdagen 1994 såg jag framför mig att det bara skulle bli en mandatperiod. Jag plockade knappt upp på hyllorna. Då hade jag precis blivit pappa. Så jag jobbade som en galärslav och sedan åkte jag hem till Oskarshamn.

– Jag gick aldrig ut och tog en öl med de andra ledamöterna. Jag valde bort det nätverkande, sociala livet och skaffade mig inga vänner. Efter alla dessa år i riksdagen är min bästa vän i politiken en 75-årig centerpartist i Kumla.

Du säger att du jobbade som en ”galärslav.” Gick ditt yrkesliv ut över ditt första äktenskap?

– Ja, det är klart att det gjorde det. När min hustru lämnade mig 2005 var jag biträdande partisekreterare och ordförande i försvarsberedningen. Jag jobbade nästan dygnet runt.

Hur har tiden varit efter att du avgick?

– Jag är fortfarande hundra procent uttittad. Men tiden precis efteråt kunde jag inte göra någonting.

Var det mycket mörka tankar då?

– Nej, det var ljusa och lätta tankar. Jag kunde se mig i spegeln och säga att jag gjorde vad jag kunde. Jag är en av tio personer som har blivit vald till ordförande för Socialdemokraterna. Det finns inget som jag tänker att jag borde ha gjort annorlunda.

Värsta upplevelsen – skilsmässan

Du känner inte att du kanske borde ha byggt upp en bättre stab kring dig som kunde ha hjälpt dig mer?

– Jo, men just då saknade jag den insikten. Jag kunde även ha låtit bli att hålla tal i Sälen, eller be om ursäkt för hyresfrågan. Det finns mängder av saker som jag kunde ha gjort annorlunda.

Har du ältat det mycket?

– Nej, och jag tror det har att göra med upplevelsen som var ännu värre för mig – skilsmässan. Då förlorade jag min fru och min familj. Barnen hade jag ju fortfarande. Men jag förlorade familjekonstruktionen. Och det ältade jag. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Kunde jag ha struntat i något uppdrag? Skulle jag ha lagat mer mat? Köpt en annan bil? Men det där ältande var bara destruktivt och förde mig djupare ner i svackan.

Hur kom du ur den?

– När min första fru lämnade mig så gjorde jag det absolut värsta. Jag gick igenom alla våra fotoalbum, alla våra videofilmer. Jag satt ensam och tittade på barnens förlossningar och de första födelsedagarna och de första cykelturerna. Jag tittade timme efter timme, vecka efter vecka och sjönk längre och längre ner. Till sist kände jag att var helt tom. Då började jag bygga upp mig själv igen. 

Så du bar sorgen själv och tog dig ur den själv?

– Ja, så när jag avgick som partiordförande behövde jag inte älta. För jag visste att ”gjort är gjort” och jag visste också att det också fanns en mycket djupare sorg.

Hur påverkade det dig och din nuvarande fru Åsa att du fick avgå som S-ledare?

– Vi är väldigt sammantvinnade på grund av alla prövningar vi gått igenom. Åsa kastades ju också ut i offentligheten och fick löpa gatlopp för vad hon gjort tidigare.

”En bottenlös sorg”

Hur hanterade du det?

– När jag blev vald så tog jag faktiskt beslutet att inte visa mig med Åsa. Som en statsministerkandidat ska man ju vara fläckfri. Mot mig var det dessutom det framgångsrika paret Fredrik och Filippa. Så jag åkte hem till Åsa och sa att vi inte ska göra mer offentliga saker gemensamt. När jag hade hållit mitt tal i Almedalen fick jag ett sms från Åsa där hon skrev  ”vilket jättebra tal!”. Då hade hon suttit längst bort vid dammen, gömd under en hatt.   

Vad tänkte du då?

– Att jag svikit den människa jag älskade. Det var en bottenlös sorg i det.

Ångrar du att du inte inkluderade henne?

– Det är klart att det var ett misstag. Det hade varit ett klokare beslut att ha haft henne vid min sida. Men jag försökte ta ett ansvar för partiet. Och där var mitt partis framgång viktigare än att manifestera Åsa som min kärlek.

Det känns som ett mönster som går igen från ditt första äktenskap, där du också prioriterade ditt jobb.

– Ja. Du har rätt. Det är klart att det är ett mönster.

Men varför har din yrkesroll som socialdemokratisk politiker alltid varit så viktig?

– Ska det till en samhällsutveckling för folkets bästa, och för ett samhälle som håller ihop, ja, då måste socialdemokratin var framgångsrik.

Varifrån kommer den här starka politiska drivkraften?

– Det rusar ju i mig... Det gör ju det. Det kan vara en känsla att jag är väldigt angelägen om att få lämna över ett bättre samhälle till mina barn. Jag vill verkligen det. Jag fick ta emot ett bra samhälle från mina föräldrar. Men nu går det åt fel håll. Därför vill jag använda all min tid och energi till att göra det bättre. Jag kan inte bara lägga mig ned och titta på tv och låta någon annan göra det.

FOTNOT: Aftonbladet har varit i kontakt med Säpos kommunikationschef Mark Vadasz som inte vill kommentera hotbilden mot Håkan Juholt.

Håkan Juholt om...

... VU-mötet som hölls utan hans vetskap:

– Det var ett brott mot partiets stadgar. Det är ordförande som kallar till möten. Jag förberedde en svår partiledardebatt och partiets ledning kallas till möte utan min vetskap, det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Först någon månad därefter fick jag reda på detta och blev då riktigt arg. Så gör vi inte i vårt parti.

… om att han har hållit över 200 föredrag sedan han avgick:

– I början handlade det nog om att få bekräftelse. Då undrade jag om folk ville lyssna på mig och om jag hade något att komma med. Men folk stod upp och applåderade. Det var en viktig läkeprocess för mig under 2012. Men där är jag inte nu. Nu betalar jag tillbaka till en rörelse som jag har levt i hela mitt liv och lyfter fram det som jag tycker det talas för lite om.    

... Daniel Suhonens talskrivande:

– Han var viktig, men han var inte viktigare än någon annan. Ingen kan ta ifrån Daniel den inspiration han gav mig. Men att hävda att han har skrivit mina tal och mina artiklar är direkt felaktigt. Den som var närmast att göra det var Anders Utbult.

... debatten om vad han har skrivit själv:

– Jag säger stopp när illvilliga debattörer eller välvilliga debattörer säger att jag inte skrev någonting, inte tänkte någonting, att jag var den här Åsa-Nisse som knappt kunde stava mitt namn. Jag är en skrivande person som har skrivit sedan jag var tolv år gammal. Dialogen med Jerker Virdborg la jag till exempel månader på att skriva.

... social blyghet:

– Sedan jag träffade Åsa har vi byggt upp en stor vänkrets. Det är hennes förtjänst. Hon har en förmåga att vårda vänner och ta hand om dem. Men jag har alltid varit socialt blyg. Jag stammade lite grann när jag var barn. Jag har valt bort sociala umgängen. Det var det värsta jag visste när jag var försvarsberedningens ordförande, vilket jag var i sju år, att ha cocktailbjudningar. Allt detta kallprat, då sökte jag mig bort.

.... om vad politik är för honom:

– För mig är politik mer av en Van Gogh-målning än en torrnålsgravyr, hur skicklig den än kan vara. Politiken är mer ett mustigt Rioja-vin än ett blaskigt rosévin, hur skickligt det än kan vara producerat. För mig är politiken färg, form, eld, passion, glöd – och förvaltning och administration. Men politiken kan inte förminskas till att bara vara det sista.

.... om Stefan Löfven är som en Van Gogh-målning eller inte:

– Stefan Löfven är så mycket av det bästa med politiken. Trygg, klok, och kompetent. Jag är mycket tacksam och glad att han är ordförande för Socialdemokraterna. 

... om vilka han umgås med i riksdagen:

– Jag har få sociala referenser. Du kan nog gå igenom i stort sett hela socialdemokratiska riksdagsgruppen och fråga om de har käkat lunch med Håkan Juholt och alla kommer säga nej. Det är väldigt få.

... medias bevakning av politiken:

– Snuttifierad. Jag tycker det är genant när den krymps till att duktiga journalister intervjuar varandra. För tio år sedan tyckte jag det pinsamt när två journalister intervjuade varandra. Nu har det förfinats till att samma journalist intervjuar sig själv ganska ofta. Sedan är det även stora likheter med nöjesjournalistiken. Men grävreportagen är beundransvärda. En journalistik som får ta tid på sig är avgörande för vår demokrati.

... vad han tänkte på när han bestämt sig för att avgå:

– Två saker. Det som inte var så viktigt var att jag ville vänta så länge som möjligt med att skicka ut pressmeddelandet. För det var fredag kväll. Och det gick inga tåg eller flyg mellan Stockholm och Oskarshamn. Det var en kärleksfull blinkning till alla journalister. De skulle bli lite pyssel för dem att ta sig mellan städerna efter den sista fredagsgroggen. Det andra, det stora, var att jag kände lättnad.