Han prisades – mitt i maten
Publicerad 2011-10-07
Tomas Tranströmer, 80, åt lunch när Akademien ringde – ”Det är overkligt”
Han har just blivit världsmästare i litteratur.
Tomas Tranströmer, 80, har ännu inte riktigt fattat vad som hänt.
– Vi känner både lycka och förskräckelse, säger hans hustru Monica.
Det var inte oväntat, men ändå.
Först är vi bara en liten grupp reportrar som trängs i trappan på Stigbergsgatan högt uppe på Söder i Stockholm.
Vi har varit med förr, och alltid fått gå lite slokörade därifrån. Vi har tappat räkningen på alla gånger Tranströmer varit allas favorit och spelbolagens lågoddsare.
Det blir väl samma historia nu också tänker vi, men det säger vi förstås inte.
Vi hör hur det ringer därinne. Hela tiden. Men vi ringer förstås inte på själva. Inte än.
Så, tre minuter före ett ringer det igen. Vore det inte för alla de andra som står där och hänger skulle man lagt örat mot dörren.
Vi lyssnar på radion via våra mobiler.
Snart är det dags. Nån minut kvar eller så.
Då viskar en kollega:
– Tranströmer.
– Det är inte klart än, säger jag som lyssnar i min Iphone.
– Det är fördröjning på dom där, säger nån.
– Tranströmer, säger den andra kollegan igen.
– Men ...
– Jag har en riktig radio!
Vi hinner knappt ringa på förrän Monica Bladh öppnar.
Det var länge sedan man såg ett sånt leende.
”Vilken överraskning”
Vi väller in i hallen och i rummet intill sitter Tranströmer själv.
Han ler, och ser om möjligt ännu lyckligare ut än sin hustru.
Någon kommer med en blomkvast.
– Peter Englund ringde tre minuter innan ni störtade in, säger Monica.
Telefonerna ringer hela tiden.
– Vilken kolossal överraskning!
Förlorade talförmågan
Tomas Tranströmer drabbades av en stroke i början på 90-talet som förlamade hans högra sida och tog ifrån honom talförmågan.
Monica är hans tolk till omvärlden. Hon sammanfattar läget, egentligen allt:
– Det är så mycket man skulle vilja säga, men orden finns inte till hands.
Men tack och lov finns de ord Tranströmer belönats för fortfarande till hands. Det kommer de alltid att göra.
– Vi trodde aldrig att vi skulle få uppleva det här, säger Monica.
Tomas Tranströmer hade just ätit lunch när Peter Englund ringde. Tomas och Monica tänkte att det väl skulle bli som vanligt – nämligen ingenting.
Chocken, glädjechocken, slog till med full kraft.
– Detta är ju ingenting man kan förbereda sig på, det är en helt overklig lyckokänsla.
Första grannen, oboisten Alf Nilsson, stormar in med en flaska skumpa i högsta hugg.
– Jag bara skrek när jag hörde det, skriker han.
Monica talar om hur livet gått upp och ner för Tomas.
– Det har varit många svåra förändringar. Men han har fått uppleva mycket under dessa tunga år.
Prissumman är på tio miljoner kronor.
– Vad vi ska göra med pengarna? Ingen aning, säger Monica.
Spelar varje dag
Tomas Tranströmer skriver inte längre, musiken är det viktigaste. Han spelar med vänster hand på flygeln, varje dag.
Dottern Paula, sjuksköterska, tog blodtryck på en patient när hon hörde nyheten, och skyndade hem.
– Då var det nog mitt eget blodtryck som borde kollas, säger hon.
Mustapha Am, Tranströmers personlige assistent, dyker upp i farstun:
– Äntligen har Akademien tänkt rätt. Jag hade nästan gett upp hoppet. Jag var rädd för att dom skulle vänta tills han hinner försvinna.
Gamle skolkompisen Christer Duke kommer med blommor.
– Han skrev lysande när han var 16, 17 år och gick på Södra Latin. Allt fanns där redan på den tiden.
– Att han skulle få Nobelpriset har alltid varit självklart för mig. Att det sen tog så lång tid är en annan sak. Men nu är ordningen återställd.
”Stor i Japan”
Tranströmer är översatt till över 60 språk.
– Min hustru Eiko har översatt honom till japanska. Där är han stor, säger Christer Duke.
Börshusets tak lyfte nästan när Peter Englund kom med beskedet.
– Jag har hängt där varje gång i 40 år och aldrig varit med om något liknande, säger Christer Duke.
Ännu fler väller in. Ordningsvakter, fixare från Svenska Akademien, ännu fler journalister, ännu fler grannar.
Jag kollar in en av bokhyllorna: den första bok jag ser är Kjell Espmarks ”Litteraturpriset”. Den ligger ovanpå Bengt Jangefeldts ”Språket är Gud”. Tänk hur det kan bli ibland.
Tryckpressen rullar redan
Eva Bonnier, Tranströmers förläggare, som i onsdagens Aftonbladet sa att det vore hög tid för honom att få priset i år, ”ännu mer än tidigare”, är naturligtvis själaglad. Hon ser sig om i det tilltagande kaoset:
– Detta är årets roligaste cirkus.
Nu ska Tranströmers ”Dikter och prosa (1954–2004) ” tryckas på nytt.
– Pressarna är redan i gång, säger Eva Bonnier.
Hur många ex blir det?
– Fler än du kan föreställa dig, säger Eva Bonnier och skrattar.
Sedan hinner hon inte prata mer:
– Nu ringer någon från USA ...
Släpps på nytt
En vanlig poet får vara glad om han kan kränga några hundra ex av sina poesiböcker. Enligt trovärdiga källor kommer ”Dikter och prosa” att tryckas i 100 000 ex.
Dessutom ska ”Air mail – brev (1964–1990)”, brevväxlingen mellan Tranströmer och hans amerikanske översättare Robert Bly, tryckas på nytt.
Så körs vi ut. Världsmästaren måste få vila en stund.
Innan vi går hör vi flygeln, Tomas Tranströmer spelar ett stycke av den tjeckiske kompositören Zdeněk Fibich.
En komposition för vänster hand.
Det låter smärtsamt vackert, och ute öser regnet ner.
Men oj vad solen ändå lyser!