IS-åtalet: Kvinnor vittnar om våld och förtryck

Polisens krigsbrottsgrupp har rest världen över i jakt på vittnen och offer i utredningen mot en svensk kvinna som misstänks ha hållit slavar i Syrien.

Att få utsatta personer att berätta har varit svårt.

– Många offer för krigsbrott vill glömma och gå vidare, säger gruppchefen Patricia Rakic Arle.

Utredningen som lett fram till torsdagens åtal om folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse mot den 52-åriga kvinnan uppvuxen i Västsverige har pågått i 2,5 år.

Målsägarna tillhör den yazidiska minoriteten, som terrorsekten IS begick folkmord på. Enligt åtalet har kvinnan, som sedan tidigare avtjänar ett fängelsestraff för grovt krigsbrott i Syrien, haft dem som slavar i sin bostad i al-Raqqah som då styrdes av IS.

För krigsbrottsgruppen på Noa har det funnits två stora utmaningar under utredningens gång: att först hitta brottsoffer och vittnen, och sedan att få dem att berätta.

– I det här fallet har det varit extra svårt, eftersom många av våra brottsoffer är väldigt utsatta och mycket, mycket svårt traumatiserade, säger Patricia Rakic Arle, gruppchef för utredningsgruppen.

FN-hjälp

För att hitta personerna har man bland annat tagit hjälp av samarbetspartner som polisen traditionellt arbetar med vid krigsbrott, som FN-organ och brottsutredande myndigheter i andra länder. I Irak har man även fått hjälp av FN-organet Unitad att hålla förhör.

De svenska poliserna har också rest utomlands vid flera tillfällen för att själva genomföra förhör med brottsoffer och vittnen.

– Vi har varit i flera länder både inom och utanför Europa.

Alla som de träffat har inte orkat vara med, berättar hon.

– Det är ganska vanligt att när vi till slut lokaliserar personer vill de absolut inte ställa upp, eller så vill inte deras anhöriga det. Det kan vara ett nytt trauma att låta sig förhöras och vara med på en rättegång.

Reser till Sverige

Flera kvinnor har dock ställt upp och kommer att resa till Sverige för att delta vid rättegången.

– Många människor vill ändå berätta, de vill ha upprättelse för sig själva och för sitt folk.

Vad har de berättat om?

– De har berättat på vilket sätt de har blivit behandlade av den misstänkta kvinnan: kränkta, förolämpade, misshandlade. De har berättat att de inte fått tala sitt språk eller utöva sin religion och hållits frihetsberövade under slavliknande förhållanden.

Den åtalade kvinnan förnekar brott.