Ann Heberlein: Jag är mer än min diagnos

För sex år sedan publicerade jag en bok som kom att förändra mitt liv. Den heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och är skriven under några sommarmånader när jag var djupt deprimerad. Det var så jag kände då: Jag ville inte dö, men jag orkade inte med mitt liv längre. Varje andetag gjorde ont.

Människors blickar var som svavelsyra på min hud. Allt var mörker. Tungt. Meningslöst.

De deprimerade månaderna kom efter några hektiska, hypomana månader när jag arbetat hårt, umgåtts, rest, konsumerat, festat: levt som om var dag varit den sista.

Jag har en diagnos, en kronisk sjukdom som förr kallades manodepressiv och numera har det något mer prosaiska namnet bipolär.

Skriver om sådant som är förbjudet

Boken Jag vill inte dö, jag bara inte leva beskrivs ofta som en skildring av en sjukdom, av hur det är att leva med den där diagnosen, bipolär, att pendla mellan frisk och sjuk, mani och depression.

Boken handlar om mig. Den är självbiografisk, självutlämnande, sårig, kanske till och med skamlig.

Jag skriver om sådant som är förbjudet. Om att vara svag, ångestfylld. Om att inte orka. Om att inte vilja finnas till. Om det kanske skamligaste – att vara psykiskt sjuk.

Det har gått några år och flera böcker sedan den boken som för alltid förändrade andra människors syn på mig. Jag var någon innan den där boken – Ann Heberlein, etikforskare vid Lunds universitet som skrev i några dagstidningar och ibland var expert i tv. Jag blev någon annan efter den där boken – Ann Heberlein, bipolär.

Öppenhetens pris

En del människor tror fortfarande att det är det jag är: Ann Heberlein, bipolär. Att det är därför jag är känd och har en plats i offentligheten. Att det är för att jag har en diagnos som jag får ge ut böcker och skriva i tidningar och sitta i tv-soffor. Det är ju lite tröttsamt.

Öppenhet har ett pris. Ingen människa vill bli reducerad till sin etnicitet, sexuella läggning eller till en diagnos. Jag är inte bipolär. Jag är det, också, men inte bara, inte först och främst.

Min diagnos är en mycket liten del av den jag är – och för det mesta är jag ju faktiskt frisk och välfungerande.

Vi vill berätta

I kväll har tv-serien Mina två liv premiär. Den handlar om mig, och om Liza, Elin, Fredrik, Lars, Fia, Filip, Olof och några till.

Vi är läkare, konstnärer, forskare, journalister, lärare, programledare. Den gemensamma nämnaren mellan oss är att vi har samma diagnos. Vi har alla diagnosen bipolär, typ 1 eller 2. Och vi har alla bestämt oss för att berätta. Vi vill att ni ser och lyssnar.

Öppenheten har ett pris – men smusslandet och hemligheten har ett högre pris: Skam och stigmatisering.

Här kan du få hjälp

1177 Vårdguiden är hela Sveriges samlingsplats för information och tjänster inom hälsa och vård http://www.1177.se

Hjälplinjen – Kostnadsfri psykologisk hjälp http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/

1177 Vårdguiden om psykisk hälsa http://www.1177.se/Tema/Psykisk-halsa/

Nationella Hjälplinjen – telefonjour https://www.hjalplinjen.se

 Jourhavande Medmänniska - telefonjour http://www.jourhavande-medmanniska.com (Jourtjänst är öppen 21.00 – 06.00)

Dokumentärserien "Mina två liv" är en serie i SVT som handlar om bipolär sjukdom. I serien möter Ann Heberlein, som själv är bipolär, andra drabbade. 

Premiär i SVT1 tisdag 26 maj kl 21.00

Ann Heberlein