– Barnen är väldigt rädda

Wolfgang Hansson

Aftonbladet möter desperata flyktingar vid Libyens gräns

RAS JEDIR vid LIBYSKA GRÄNSEN. Rädslan fick Rami Hassim och hans familj att lämna Zuara i Libyen.

Skottlossning på kvällarna. Inget mat att få tag på.

Då är kaoset vid den tunisiska gränsen ändå en befrielse.

Jag står precis vid järngrinden där alla flyktingar passerar. Människor med tv-apparater på axeln och plåtlådor som gnisslar mot asfalten. Redan i går var det kaos, i dag är det snäppet värre.

Rami Hassim bär sin ettåriga dotter på armen medan han drar en väska där dragkedjan släppt och plaggen tittar ut, i den andra.

De var några av tusentals som bestämde sig för att fly Libyen i går morse. I åtta dagar har de suttit hemma i lägenheten och väntat på att situationen skulle bli bättre. För varje dag har det bara blivit värre.

Intensivare skottlossning och fler byggnader i brand.

Dyra resor

– Vi kunde inte längre köpa mat eftersom alla affärer var stängda, berättar Rami medan han tuggar på en bit baguette som alla anländande flyktingar får tillsammans med vatten och mjölk till barnen.

– Barnen blev väldigt rädda och oroliga.

Normalt kostar bilresan från Zuara till gränsen bara fem libyska dinarer. Efter mycket förhandlande lyckades Rami få tag på en chaufför som var villig att köra för – 150 dinarer.

– Vi var väldigt rädda hela vägen till gränsen. Rädda att någon av Gaddafis svarta legosoldater skulle stoppa oss och börja skjuta.

”Ingen släpps in”

De blev stoppade vid flera checkpoints, men poliserna kollade bara deras identitetspapper.

Familjen är lättad över att kunna sätta ner sina tjocka väskor på parkeringsplatsen på den tunisiska sidan av gränsen.

Ramis bror lyckas på mobilen komma igenom till en kusin som stannat kvar i Zuara. Rami sätter på högtalaren. Kusinen berättar om stora demonstrationer efter fredagsbönen och att det följts av skottlossning.

Rami skriker för att göra sig hörd. Samtalet bryts. Egentligen borde det inte gå att ringa alls. Kanske fungerar det för att staden bara ligger några mil från den tunisiska gränsen.

Några av flyktingarna kommer från huvudstaden Tripoli två timmars bilresa bort. De berättar hur stadens gator patrulleras av stridsvagnar.

– Ingen släpps in i stan, berättar Muhammed Chatnan. Den är helt stängd utom för dem som vill ut.

Skrämmande följder

Gaddafi vill helt enkelt inte att oppositionella från andra delar av landet ska kunna förstärka motståndet i huvudstaden.

Men bilden av vad som händer i Libyen är långtifrån entydig. Med hjälp av tolk intervjuar jag flykting efter flykting. En del hävdar att allt är lugnt och att enda skälet till att de flyr är att de sett bilder av döda människor på tv.

Åter andra är uppenbart rädda för konsekvenser om de berättar vad de upplevt. De svarar korthugget och upprepar samma fras hela tiden: ”Allt är lugnt, ingenting händer.” De vill inte säga sina namn.

Folkets avsky

Plötsligt strömmar många av flyktingarna in på gräns-

fiket. Diktatorn Gaddafi håller ett nytt tal iförd pälsmössa.

Den här gången från ett fort vid Gröna torget i Tripoli. Kameran panorerar för att visa hur mycket folk det är och hur många gröna flaggor det viftas med.

Folk i fiket mumlar upprört.

– Släng en bomb på honom, muttrar en man och lämnar lokalen i avsky.

Inifrån Libyen strömmar rapporterna in om att alltfler i Gaddafis närhet hoppar av. Den senaste är hans rådgivare och kusin Gaddaf al-Dam som uppges ha flytt till Egypten.

USA hotar med att införa sanktioner.

Snaran kring Gaddafi dras åt.

– Jag tror han överlever högst tre, fyra dagar, säger en av flyktingarna som lyssnar till Gaddafis tal.

Hinner inte köra alla

Mörkret är på väg att sänka sig vid den tunisiska gränsen. Fortfarande väller nya flyktingar in. Bussarna hinner inte med att köra alla till uppsamlingslägret nära gränsen. Tusentals står samlade i kvällskylan och väntar.

Rami Hassim har lyckats ragga upp en skåpbil som kan ta familjen till lägret. Han lastar in bagaget och pressar sedan in resten av familjen. De försvinner mot en ny och osäker framtid.

Kommer de någonsin att få återse kylen och tv:n som de lämnade kvar i Libyen?

Kommer de att få uppleva ett fritt Libyen utan Gaddafi?

Det här är revolutionen – dag för dag

16 februari

Namnet på revolutionen till trots börjar oroligheterna i Libyen redan under natten till den 16 februari. Tusentals människor samlas i landets näst största stad Benghazi för att protestera mot regimen. Hundratals drabbar samman med polis och motdemonstranter. Totalt minst 38 personer skadas. 4 personer dödas i staden Baida.

17 februari

Demonstranterna utlyser en ”vredens dag” för att visa sitt missnöje. Minst 20 personer dödas när säkerhetspolisen slår till mot demonstranter i Benghazi. Även i Tripoli sker skottlossning mot demonstranter. Internet och telefonnätet stryps på flera platser i Libyen.

18 februari

Två poliser lynchas och hängs av demonstranter i Baida – där demonstranterna tagit över. I Benghazi sätts radiohuset i brand. Libyens statliga tv visar bilder på Gaddafi-anhängare på Tripolis gator. Minst 20 personer dödas och 200 skadas, enligt sjukvårdspersonal.

19 februari

Protesterna blir allt våldsammare. Dödssiffrorna är oklara. I Benghazi skjuter militär och polis skarpt mot demonstranter. Minst 30 personer dör i staden, de flesta skjuts i huvudet. Människorättsorganisationen Human Rights Watch rapporterar att minst 84 personer har dött i Libyen sedan protesterna började.

20 februari

Tiotusentals människor går ut på Benghazis gator efter begravningen av de dödade demonstranterna. Säkerhetsstyrkor öppnar eld. Det finns osäkra uppgifter om att 200 personer dödas. I Zawiya nära Tripoli flyr polisen och militären.

I Tripoli demonstrerar tiotusentals människor. Säkerhetsstyrkorna slår tillbaka hårt med handeldvapen och tårgas.

Ajdabiya i östra landsdelen kontrolleras i stort av demonstranter. Man sätter eld på myndighetsbyggnader och bränner porträtt av Gaddafi.

I Derna går säkerhetsstyrkorna över på folkets sida. Demonstranterna uppger att de har kontroll över staden.

21 februari

Demonstranterna övertar kontrollen i stora delar av Benghazi. Enligt rapporter dödas 11 soldater av sina överordnade sedan de vägrat skjuta mot demonstranter.

22 februari

Enligt rapporter från Zlitan kontrolleras stadens gator av demonstranter. Efter Muammar Gaddafis tal till nationen gick regimens styrkor ut på stadens gator. De ska ha skadat ett 30-tal människor innan de övermannades av demonstranter.

Gaddafi håller tal i tv. Han kallar sina motståndare för drogade råttor som måste avrättas.

23 februari

Flera städer faller. Militären i Tobruk går med demonstranterna. Staden kontrolleras nu av Gaddafis motståndare. Även i Baida och Misrata uppges demonstranterna ha övertagit kontrollen.

I Tripoli är gatorna nästan övergivna. Säkerhetsstyrkorna har slagit ner hårt mot de protesterande.

24 februari

Gaddaffi ringer en tv-kanal och skyller protesterna på al-Qaida. I flera städer nära Tripoli försöker Gaddafis styrkor slå ner upproren. Människorättsorganisationer säger att närmare 700 har mist sina liv sedan protesterna började.

25 februari

Efter fredagsbönen bryter mass-protester ut i flera städer, även i huvudstaden Tripoli som varit lugnare under några dagar. Skott ekar på Tripolis gator och flera människor dödas.

Plötsligt visar sig Muammar Gaddafi själv i stats-tv. Han håller ett ilsket tal från en byggnad vid Gröna torget i Tripoli:

– Jag är en av folket. Vi ska kämpa. Vi kommer att besegra dem om vi vill.