SKRÄCK-MUREN

Erik Wiman

Aftonbladet inne i fängelset där Gaddafi låste in sina meningsmotståndare

TRIPOLI. Varje dag har Sabri Ebdewi passerat fängelsets vita murar.

Vetat att han riskerar att hamna på insidan om han säger till någon vad han tycker om Gaddaffi.

– Nu har fångarna fått känna smaken av frihet, precis som alla vi andra i Libyen, säger han.

helskärm

Det är i bostadsområdet Abu Salim, Buslim i folkmun, som de senaste dagarnas strider har rasat.

Här har stödet för Muammar Gaddafi varit större än någon annanstans i Tripoli. Vid den sista checkpointen innan vi rullar in frågar vi. Är det säkert nu?

– Nästan. Jag skulle säga 90 procent, svarar mannen vid vaktposteringen.

Känner igen hålen

Det är tidig förmiddag. Den tidpunkt då vanliga Tripolibor vågar sig ut. Det är på eftermiddagar, kvällar och nätter som de stridande parterna vaknar till liv.

Vi åker längs sönderskjutna gator. Vi har lärt oss att känna igen vilken skada olika typer av vapen gör. Små flisor i fasaden –  Kalasjnikov. Större hål – kulspruta eller luftvärnskanon. Raserade väggar – granatgevär eller stridsvagn. Här finns alla typer.

Sabri Ebdewi är vår värd

i krigets spår. Under de dagar vi har sett rökpelarna och hört krevaderna på en bits avstånd har han befunnit sig mitt i slaget.

– I flera dagar låg det fem döda kroppar i närheten av min dörr. Nu äntligen är de borta, säger han.

Sabri Ebdewi är den tredje personen vi springer på i Tripoli som tidigare har bott i Sverige. På flykt från Libyen hamnade han först

i Säffle och sedan i Ljusdal.

– Jag jobbade som handbollstränare för ungdomar, berättar han.

– Jag trivdes i Sverige, men ni vet hur det är, hem ljuva hem. Jag flyttade tillbaka trots allt.

Fängslad i 70 dagar

Bara ett kvarter från Sabris lägenhet ligger ett av Tripolis största fängelser. Det var hit advokaten Abdel Rahman, som du kunde läsa om i gårdagens Aftonbladet, fördes med bakbundna händer i början av sommaren. I 70 dagar satt han i en cell utan att få veta vad han var anklagad för. Inte ett enda förhör. Däremot misshandel gång på gång.

Helt öde

När striderna började för en vecka sedan befriades han, liksom tusentals andra fångar, av rebellerna.

Nu är fängelset helt tomt.

Ovanför en port hänger fortfarande Gaddafis gröna flagga, men någon har redan hunnit måla muren i Oppositionens färger, svart, grönt och rött.

Vi går genom korridorer som är hundra meter långa. Cellernas dörrar är av järn och har en liten lucka på mitten. Av Abdel Rahman har vi fått veta att den luckan var fångarnas enda kontakt med omvärlden. Vissa av fängelsevakterna kunde ibland viska något genom luckan om livet utanför.

För Sabri Ebdewi är det omtumlande att vara på insidan av murarna. Under alla år har han fruktat dem, vetat att han själv riskerat att hamna där.

Trots att striderna inte helt har lämnat hans hemkvarter gråter han av lycka. För han har, som han säger, känt smaken av Libyens frihet.

– Den god, mycket god. Den är obeskrivlig.