Förbered er på ett fattig-Sverige ni inte trodde fanns
”Från Svenska Låginkomstförbundet hördes inte ett knyst, eftersom det inte existerar”
Googla på skitår och 2022 borde hamna högt upp. Kalla krigets vindar biter i ansiktet, i Italien har Mussolinis arvtagare tagit makten och i USA härjar en storm som får en att undra om CNN lyckats komma över tv–rättigheterna till Gamla Testamentet.
Men det finns de som riktar blickarna mot andra, mer akuta, problem. Som den läsare som hörde av sig om listan över svenska miljardärer. Hög tid för en renovering av katalogen, ansåg brevskrivaren, ety årets börsnedgång har “raderat ut” vissa förmögenheter. Avsändaren stirrar denna tragedi i vitögat, som medlem i en av landets rikaste klaner som förlorat miljarder i raset. Och sånt kan förstås svida ordentligt. Men det är ändå en förhållandevis liten fiol som ska fram. Det aktuella hushållet har åtminstone en handfull miljarder kvar.
Mentaliteten är tidstypisk.
Den överbelånade svenska spabads-klassen beklagar sig i pressen över att behöva lomma iväg till Lidl för första gången. Andra har aldrig lämnat stället.
1991, senast inflationen var lika hög som idag, hade 7,3 procent av svenskarna så kallad låg ekonomisk standard enligt Statistiska Centralbyrån. 2020 var siffran 14,7 procent, med undantag för 2019 den högsta nivån sedan mätningarna började på 70-talet. Bland ensamstående kvinnor med barn har andelen sedan 1991 stigit från 12,5 till 37,5 procent.
Låg ekonomisk standard innebär en inkomst på mindre än 60 procent av medianen, alltså mitt på fördelningsstegen. Vadå, det är ju bara relativt, det finns inga fattiga i Sverige! Så brukar det låta från de som vill upprätthålla bilden av ett jämlikt samhälle, inte sällan forskare och opinionsbildare finansierade av näringslivet.
Alla har fått det bättre i Sverige, menar de.
Visst.
Mellan 1991 och 2020 steg de inkomsterna för de tio procent som tjänar minst med 31 procent, eller 1 procent om året. Snittsvensken fick 77 procent mer och de tio procenten i toppen 130 procent. Vad talar vi om i absoluta tal? De tio procent med lägst inkomster drog 2020 in cirka 8 500 i månaden efter skatt.
Gränsen för låg ekonomisk standard för en vuxen utan barn är 10 600 i månaden, och för en familj med tre barn 33 000 kronor. Inte superfett. Särskilt som inflationen på tio procent vridit köpkraften minst ett decennium tillbaka i tiden. 1,5 miljoner svenskar tillhör alltså denna grupp, däribland var femte barn under nio år.
Men statistik är en sak, verklighet en annan. Röda Korset och Frälsningsarmén rapporterar om växande antal människor som inte har råd med det mest grundläggande som mat. 2020 sysslade 33 av Röda Korsets 580 lokalföreningar med humanitära behov, vid senaste räkningen 99. Det handlar alltså om insatser i Sverige, techmiljardärernas förlovade land.
Tidigare var det mest papperslösa som sökte hjälp, sedan i somras allt fler barnfamiljer och äldre. Frälsningsarmén konstaterar att de nästan 800 000 svenskar som lever på försörjningsstöd har 170 kronor kvar i månaden efter att maten är betald, vilket ska räcka till lyx som kläder, medicin och tandborste.
I vinter kommer det dimpa ned elräkningar och hyreshöjningar som gör ont även för dem som har det bra ställt.
För hundratusentals svenskar väntar en katastrof.
Lägg till det stigande arbetslöshet och risken finns för en misär som vi trodde tillhörde historien. Antalet vräkningar har efter många års nedgång redan börjat öka.
Varför hör vi inte mer om allt detta? Därför att den som väljer mellan att bli mätt eller köpa kläder till sitt barn prioriterar ned att anlita en lobbyist.
Fattig-Sverige saknar en röst. Till skillnad från andra grupper.
I veckan föreslog mäktiga Europeiska Centralbankens chefsekonom höjda skatter för de rika för att finansiera stöd till inflationskrisens största offer, de med lägst inkomster. Av rättviseskäl och för att en sådan reform inte driver inflationen, enligt ekonomen. I Sverige vore en sådan idé politiskt död innan den ens hunnit formuleras. Enligt vinnarna i årets val bör istället människor med bidrag ta sig i kragen och kliva ut i lågkonjunkturen med ett lite mer positivt mindset.
När experten Åsa Hansson i somras lade fram ett förslag på skattereform innehöll den visserligen skattesänkningar på arbete men också höjd moms, vilket slår hårdast mot de som har det knapert och lägger allt de tjänar på konsumtion.
Från Svenska Låginkomstförbundet hördes inte ett knyst, eftersom det inte existerar. Samtidigt föreslogs en ytterst blygsam uppjustering av kapitalskatterna (som ju sänkts i decennier).
Reaktionen: topplocks-sprängning. En arg ”referensgrupp” anförd av miljardären Rune Andersson skrev i en kritisk kommentar att Sverige måste ”vårda villkoren för entreprenörskap” och inte förstöra allt med ”ovarsamma skatteförslag”.
Förlåt direktörn, då ska inte vi störa mer.
