Ett nödrop från New York
NEW YORK. Gud hjälpe oss.
Med så sakrala uttryck hade jag aldrig trott att jag skulle inleda en text från den här horisonten.
Men avgrunden håller på att öppna sig i New York – och att bara sitta här och invänta det ännu värre lidande som coronaviruset garanterat tänker utsätta oss för är ingenting annat än en mardröm.
Om någon får för sig att jag svänger ihop en sådan ingress med något slags tuff, macho-hårig korrespondent-attityd ber jag att å det snaraste få sticka hål på den illusionen.
Inget kunde vara mindre sant, jag är bara en enda härva av oro. Tuffheten, den lilla som överhuvudtaget existerade, rann bort med de sista dropparna handsprit förra veckan.
Var jag vänder mig ser det ju mer eller mindre hopplöst ut.
Det finns tre städer i världen som är centrala i mitt liv, där det jag verkligen värdesätter och älskar ryms.
Borlänge, där jag växte upp och har min familj. Facit: Flest konstaterade fall i Dalarna. Stockholm, där jag bodde i tretton år och har så många vänner och min redaktion. Facit: Flest konstaterade fall i Sverige. Och så New York då, där jag bor nu. Facit: Kataklysm.
Siffrorna på antalet bekräftade fall av smittade i den helt igenbommade metropolen skjuter varje dag i höjden med helt förstummande hastighet och dödstalen får oss redan, precis i början av krisen, att tänka på vad dåvarande borgmästaren Rudy Giuliani sa vid en av sina första presskonferenser efter terrorattackerna 2001, de vars konsekvenser i skenet av det som drabbat oss nu absurt nog plötsligt framstår som beskedliga:
– Antalet döda kommer till slut vara fler än någon av oss står ut med.
Kort sagt:
New York håller på att bli New Bergamo. Bara med oändligt mycket större befolkningsunderlag. Och färre sjuksängar per capita.
Nej, det som händer är inte det minsta förvånande. Vi har i flera veckor fått förklarat för oss att den verkliga krisen ska ta vid närmare månadsskiftet, kurvorna har hela tiden pekat precis rakt in i det här helvetet och vi har, var och en för sig i påtvingad isolation, försökt förbereda och stålsätta oss.
Men när det väl händer, när det otänkbara verkligen brakar loss, visar det sig – som alltid inför annalkande katastrofer – att det inte GÅR att förbereda sig. Rädslan, förtvivlan och desperation bara hugger till och tar över allting. Griper omkring sig. Paralyserar och gör vardagen, som den nu är, fullständigt vidrig.
Själv mår jag…okej. Fysiskt alltså. Är jag smittad – och risken är uppenbar, det där vidriga viruset började helt uppenbart spridas i trängseln i New York långt innan larmen ljöd – har jag åtminstone ännu så länge bara milda symtom eller inga alls och hoppas att det fortsätter så. Tills vidare utgår jag – som alla överallt borde göra – från att jag kan smitta andra och ser till att träffa absolut ingen (här skulle jag kunna säga något om de som tycker att det är en bra idé att åka på skidsemester till Sälen eller Åre mitt under pågående pandemi, men låter bli…)
Psykiskt är det värre. Flera vänner och bekanta, inte minst från de glada gamla kvällarna på Elaine’s, ligger på överfulla sjukhus och kämpar för sina liv, oförmögna att andas själva – och de får ligga där ensamma och övergivna, för besök ens från de allra närmaste är av självklara säkerhetsskäl inte tillåtna.
Det är outhärdligt att tänka på – och ännu mer outhärdlig är insikten att det bara är början. De närmaste veckorna kommer…nej, jag vill inte ens formulera den insikten. Låt mig bara säga att ni som fortfarande tror att det här är en “vanlig influensa” dessvärre har oerhört fel.
Nu, när jag ska försöka knyta ihop det här lilla nödropet från USA:s epicenter, är natten sen och utanför fönstren ligger New York – en lördagskväll, när det för bara för tre veckor sedan hade sprakat av liv och rörelse – helt öde.
Det enda som hörs är sirenerna från ambulanserna som för nya patienter till sjukhusen som ligger på rad på första avenyn, till vänster i mitt blickfång.
Det kan för de flesta svenskar kanske te sig främmande att börja orera om gud ens i sådant desperat läge, i synnerhet när det handlar om en skribent som aldrig rört sig i religiositetens farvatten.
Men som någon amerikan, alltjämt oklart vem, sa under andra världskriget:
Det finns inga ateister i skyttegravarna.