”En fröjd och en ynnest att höra henne prata”

Kerstin Nilsson

helskärm

Hon är en ikon.
Med ålderns rätt och en befriande frispråkighet berättar Harriet Andersson, 85, om sin uppväxt, om filmerna, om männen i sitt liv – om Ingmar Bergman och ensamheten.
Och det går inte annat än att tro henne när hon säger:
– Jag har ju haft roligt, det måste jag säga.

Det är något visst att lyssna på de där riktigt stora, de som har levt ett helt liv på scen och framför kameran.
Speciellt kvinnorna.
Jag vet inte, men ju äldre de blir, desto bättre blir de. När de tar bladet från munnen och säger precis som det är - eller var.
Utan att bry sig ett dyft om vad folk tycker och tänker.
I synnerhet Harriet Andersson.
Hon har alltid gått sig egen väg.

En fröjd att höra henne prata

Hon är en av våra allra största i dag levande svenska skådespelare – och det är en fröjd och en ynnest att få höra henne prata i Sommar i P1. Hon bjuder på sig själv, utan några som helst hämningar.
Hon sjunger, hon berättar anekdoter från då, bjuder in oss bakom kulisserna och ja, ända in i sängkammaren.
Om regissörerna som fick följa henne dit, Ingmar Bergman, Gunnar Hellström och Jörn Donner.
Hon berättar om en speciell middag hemma hos Marlene Dietrich och hon berättar om första gången Ingmar Bergman kysste henne – och hon honom, den där ”Sommaren med Monika”, som skulle bli hennes stora genombrott.

Ville byta liv - ångrade sig

Hon var förlovad med Per Oscarsson – han var nygift med Gun och lill-Ingmar bara ett år, när de träffades och flyttade ihop.
Hon berättar om giftermålet med lantbrukaren Bertil Wejfeldt i Skåne – och hur hon ångrade sitt infall att byta liv och ville vända och gå ut ur kyrkan, halvvägs upp till koret.
Det gjorde hon aldrig – men när Ingmar Bergman ringde efter några år och erbjöd rollen som Karin i ”Såsom i en spegel”, filmen som skulle vinna en Oscar, var hon tillbaks igen, i Stockholm.
Tack och lov.
Vad hade svensk filmhistoria – och Sommar i P1 – varit utan Harriet Andersson?
Mycket tråkigare, det måste jag säga.