Lars Wallin intervjuar sig själv – det blir ofrivilligt komiskt
Inledningen är urstark.
Sedan ägnar Lars Wallin den mesta tiden åt sitt format – att intervjua sig själv.
Den sorgsnaste röst man kan tänka sig tar ton. Den berättar om den unge nyutexaminerade mannen som ligger på sjukhuset med sprucken tarm. Det ska visa sig vara en sjukdom framstressad av svår mobbning.
Det är så gripande att jag stannar mitt på gatan, mitt i steget.
Modedesignern Lars Wallin var på väg att dö där och då, i sjukhussängen år 1990.
Han har aldrig berättat om det här förut, alltid haft ambitionen att låta klänningsdesignen tala för sig själv. Men efter en 30-årig megakarriär är han redo att berätta precis allt. Bara han får göra en intervju med sig själv.
Jag stannar mitt på gatan igen.
Åh, nej.
Han ska ta ett grepp.
Det börjar med snabba, enkla frågor av typen ”hund eller katt?” (katt), ”husvagn eller lyxhotell?” (båda) och fortsätter med frågor om framgångarna.
”Vad är egentligen Lars Wallin stories? Berätta!” säger Lars Wallin till sig själv. Sen berättar Lars Wallin om museiutställningen som ingen trodde på och som sedan blev en monumental succé.
Han ger rådet att jobba hårt om du vill ha en lyxbil av märket Maserati i garaget.
Han får frågan om han talar franska och klämmer fram några fraser.
Att försöka skapa nya format inom ramen för ”Sommar i P1” är omvittnat svårt och programmet blir stundtals ofrivilligt komiskt.
Lars Wallin sitter förstås på utmärkta historier om glamourösa kungligheters brudklänningar och schlagerdivors avancerade scenkläder, men idén om att ställa frågor till sig själv borde ha stannat kvar på idéstadiet.