Lalehs sommarprat är som en enda lång vacker låttext
Finalen av årets ”Sommar i P1” blev något alldeles speciellt. Och Laleh är ju speciell.
Även efter bara några få takter eller någon rad ur hennes låtar hör man vem det är.
Hon säger att programmet ska handla om det där tysta samtalet man kan ha för sig själv men här tänker hon förstås högt. Höga skyar av funderingar, nästan som en enda lång vacker låttext eller dikt. Omtagningar och tankeskutt. Ibland gäller det att spetsa öronen för att riktigt hänga med. Stundtals är det mer meditativt, som att lyssna till vinden eller vågors brus. En behaglig stunds underhållning fastän det handlar om svåra frågor. Ett litet spa för hjärnan (eller är det rent av själen?)
En fin bukett låtar
Men en och en halv timme är lång tid även med en fin bukett låtar som stoppning. Få sommarpratare fixar att fylla den tiden utan onödiga utvikningar. Och det känns aningen utspätt mot slutet även i Lalehs sällskap, särskilt som hon inte berättar en rak historia utan mer bollar med tankar.
Mer konkret handlar det om uppväxten, vägen till musiken och nu producentkarriären i Los Angeles.
Hon beskriver hur hon som barn är urless på att följa med sina politiskt aktiva föräldrar på långa möten där de vuxna ”bara bråkar bort allting”. Ändå är det en mycket kärleksfull bild hon målar upp av de två. Pappan, den analytiske, välvillige, betraktaren som ändå offrar livet för att rädda två kvinnor från att drunkna och så mamman, urkraften, som ”inte var en betraktare av livet – hon var livet”.
Män och åter män som styr
Hon avslutar i nutid, i ett coronaöde LA. I den nya hemstaden är det män, män och åter män. Män som vet hur fansen funkar. Män som ska fixa karriären åt henne. Män som ber henne att lugna ner sig en smula. Män som vet hur det ÄR.
Men hon verkar ändå ha lyssnat på sin egen röst i det där samtalet med sig själv och gått sin alldeles egna musikaliska väg. Det blir säkert bäst så.
Så gör du det perfekta sommarpratet – Janne Grönroos reder ut