Vi fick uppleva två olika sidor av det svenska rättssamhället
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-10
KARLSKRONA. Svenska rättssamhället visade två sidor i går.
Å ena sidan en imponerande hänsynsfullhet mot den åtalade 50-årige mannen, mot 17-åringen han sköt och mot deras anhöriga.
Jag har aldrig tidigare sett en domare så noga redogöra för hur rättegången ska gå till, och till och med låta rättens ledamöter presentera sig. Det gjorde lagman Pia Johansson.
Sedan höll hon i förhandlingarna med varsam men fast hand. Inget spring i dörrarna. När åklagaren ställde alltför klumpiga frågor sa hon till. Johansson förhörde sig om 50-åringen, som haft ohygglig ångest inför denna dag, orkade en stund till. När det blev paus såg hon till att alla gick ut i god ordning: anhöriga för sig, åhörare för sig och media för sig.
Det var det mjuka svenska samhället när det är som bäst.
Plågsamt om polisen
Denna mjukhet kan också yttra sig som flathet. Jag vet inte om någon annan i salen reagerade som jag, men vid ett tillfälle fick vi uppleva en rent plågsam illustration till polisens impotens.
Rätten spelade upp de bandade samtalen till SOS Alarm, först från 50-åringens 19-årige utvecklingsstörde son, sedan från hans fru.
En mobb ungdomar stod mitt i natten i familjens trädgård. Ledaren – den nu skadade 17-åringen – höll en påk i näven. Han hade ringt in till huset och hotat 19-åringen till livet.
Modern kom hem efter att ha skjutsat sin dotter. När hon körde upp på gårdsplanen möttes hon av den 17-årige mobbledaren som gick mot bilen med påken. Hon vände och ringde polisen.
Nattens dramatik var kulmen på år av trakasserier. Mobbning på internet. Förstörda brevlådor. Nersprejad bil. Prejningar. Telefonterror.
En signal, två signaler, tre ... skulle polisen inte svara? Fyra signaler... fem ...
Då och då bröt en automatiserad röst in och sa: Du står fortfarande i kö.
28 signaler
Det dröjde 28 signaler – 28! – innan modern fick svar. 28 signaler när hon ringde ett larmnummer därför att hennes familj befann sig i fara.
I rättssalen kändes det plågsamt länge innan polisen svarade. För kvinnan måste det ha varit en evighet, men hon kanske inte reagerade över det. Hon hade ju redan väntat så länge. Hon hade ju varit i kontakt med polisen flera gånger och sagt att hon tänkte fortsätta att anmäla trakasserierna tills familjen fick hjälp.
När hjälpen kom – blåljus och sirener i oktobernatten – var det för att plocka upp en död 15-åring, en svårt skadad 17-åring och gripa hennes man.
Ville vara osynlig
Denne man med grått hår och tjocka glasögon satt i går mellan sin advokat och en stödperson från Röda Korset. Oftast såg han ner i bordet eller knät. Han höll höger hand med böjda fingrar mot munnen och inte bara handen skakade: armen skakade också, och benen.
När han fördes in i salen hukade han bakom en häktesvakt, som om han ville göra sig så osynlig som möjlig.
Jag tänkte att jag hade läst en beskrivning av sådan gång redan i förundersökningen. Men då gällde det inte mannen utan hans 19-årige son som brukade hålla pappan i jackan och huka sig bakom honom. Han försökte göra sig osynlig för sina plågoandar.
Skulle skrämmas
En av dem, 17-åringen, satt i går i rätten som skottskadat offer med krav på gottgörelse. När skottdramat inträffade var 17-åringen redan dömd till skyddstillsyn. Men han hade uppenbarligen frihet att vara ute mitt i natten, dricka öl och köra moped till familjen på den ensliga gården.
Det var den andra sidan av det svenska rättssamhället.
50-åringens advokat Vidar Wahlestedt frågade varför han beväpnade sig med ett vedträ.
– För att skrämmas lite, sa 17-åringen med låg röst.
Han hade ringt och hotat sonen i familjen till livet. Varför?
– För att skrämmas lite.
Rättegången fortsätter i morgon fredag.