Här klarar de krisen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-22
I Bengtsfors tror alla på framtiden – trots politisk röra
Riksmedier tutar om kris och lågkonjunktur – men i Bengtsfors går det framåt. Vad beror det på? Vilken roll spelar politikerna? Aftonbladets Peter Kadhammar följer Bengtsfors under fyra år. Det här är tredje gången han hälsar på.
BENGTSFORS. Det är ett helvete att vara ansvarig politiker i en kommun som Bengtsfors. Det är slit dag ut och dag in för att få ett litet företag att etablera sig, att övertyga ett par familjer att skriva sig på orten eller hindra nedläggningen av en stump järnväg.
Jag tänkte på det när jag träffade kommunalrådet Per Jonsson i hotell Dalias matsal häromveckan. Skäggstubben skapade mörka skuggor på kinderna och han såg trött ut. Det berodde inte bara på den sena timmen eller den hemska kramp han hade lidit av (han lyfte fel hemma på gården).
Jonsson var just klar med en stor uppgörelse med socialdemokraterna. Den borgerliga alliansen är ett minne och den nya majoriteten i Bengtsfors består av centern och socialdemokraterna med stöd av folkpartiet och det lokala välfärdspartiet, som har ett mandat.
Inte nog med det.
Centerpartisten Per Jonsson kliver åt sidan och blir i fortsättningen vice ordförande i kommunstyrelsen. Socialdemokraten Per Eriksson, som jobbar på arbetsförmedlingen, tar över ordförandeskapet.
Det är som om Fredrik Reinfeldt skulle säga, nä, det här går inte, och be Mona Sahlin ta över.
Greps i tullen med 500 liter öl
När Jonsson drog uppgörelsen visste vi inte att mannen som orsakat den politiska röran fem dagar senare skulle gripas av tullen i Malmö med 500 liter öl i bilen.
Han heter Royne Karlsson, är 50 år, gymnasielärare och månskensbonde som hela sitt liv drömt om att bli kommunalråd, ”som Emil i Lönneberga”. Han har gått centerpartiets utbildning för blivande riksdagsmän och suttit i distriktsstyrelsen. Men den politiska karriären tog aldrig fart.
Förra valet vann äntligen centern, men Royne Karlsson blev inte kommunalråd och han fick ingen tung ordförandepost i någon nämnd heller.
– De går inte på kompetens i centerpartiet, klagade han när jag träffade honom.
Royne Karlsson upptäckte att han tyckte att centern gjorde fel i en massa frågor. Tillsammans med en centerkvinna som ansåg att Royne var illa behandlad bildade han ett nytt parti i fullmäktige och Per Jonsson kunde vinka adjö till sin säkra majoritet.
Roynes politiska karriär har inte varit helt rak men han gjorde succé som gubben i lådan i nyårsrevyn i vintras.
För åtta dagar sedan stoppades han med 500 liter öl i bilen. Han satt anhållen i tre dagar, sedan lyckades han övertyga åklagaren om att han skulle ha ölen till privat konsumtion.
Under dagarna i häktet tänkte Royne igenom sitt liv och kom fram till att han ska lämna politiken. Det gör även kvinnan som följt honom i den politiska vildmarken, Therese Karlsson, 40. ”Det saknas visioner och finns en misstänksamhet mot oss”, klagar hon i lokaltidningen Dalslänningen.
Jo, det är ett helvete att vara ansvarig politiker i en liten kommun som Bengtsfors. Om Royne och Therese hade försvunnit ett par veckor tidigare hade Per Jonsson inte behövt förnedra sig inför socialdemokraterna.
Per & Per får 80 procent var
Jag träffade Per Jonsson första gången efter valet 2006. Han var landsbygdsrådgivare hos Hushållningssällskapet i Värmland och skulle strax tillträda som kommunalråd. Vi satt på Samirs grill på torget och Jonsson drog sina visioner för turismen (”Bengtsfors har en positivare klang i Tyskland än i Sverige”), förhållandet till Norge (”om 20 år är Töcksfors en förort till Oslo”) och småföretagen. Varenda by i kommunen ska ha bredband.
Sedan rörde Royne och Therese till alltsammans.
Efter uppgörelsen med socialdemokraterna ska Per & Per få 80 procent var av en kommunalrådslön på 40 297 kronor. Per Jonsson satte upp en tapper min när han berättade om arrangemanget.
– Vi ska få ännu bättre fart på Bengtsfors!
Socialdemokraten Per Eriksson var mer bister när jag talade med honom ett par dagar senare.
– En får se hur bra det blir. Vi började förhandla i maj och Jonsson stretade emot rätt så länge. För att centern inte skulle tappa ansiktet helt fick han bli vice ordförande.
Alliansens monumentala misslyckande beror på en röra av bypolitik, dåligt handlag och personliga motsättningar. I vintras misslyckades Jonsson med att baxa igenom den borgerliga budgeten i kommunfull- mäktige. Efter en komplicerad omröstning stod socialdemokraterna som vinnare och Jonsson yttrade årets underdrift i lokaltidningen Dalslänningen:
– Jag har mycket kvar att lära.
Att vara ansvarig politiker i en kommun som Bengtsfors är som att vada i gyttja. Det är otroligt tungt och man kan vara glad om det går framåt ett steg eller två.
Jag beundrar Per Jonsson för att han orkar vara så uppåt när han just upplevt sitt politiska livs största nederlag. Det är ju inga dramatiska skillnader mellan centern och socialdemokraterna. Inte ens den gode Royne Karlsson kunde visa att han stod för något radikalt annorlunda. När jag talade med honom efterlyste han fler ”offensiva satsningar”, vilket nog både Per och Per kan hålla med om.
Berättelsen om framgång
Spelar då politiken någon roll?
Förra året visade chefen för den lokala arbetsförmedlingen, Carina Udd-Stefansson, att arbetslösheten sjönk ganska dramatiskt: antalet inskrivna på arbetsförmedlingen hade minskat från 455 till 330.
I år är de 263.
Ytterligare 67 personer har alltså gått från a-kassa och bidrag till att försörja sig själva.
– På två år har arbetslösheten nästan halverats, säger Carina Udd-Stefansson.
Bengtsfors, som var ökänt för nedlagda industrier och skyhög arbetslöshet, en jämmerdal i västra Sverige, är alltså en berättelse om framgång.
Kanske har de arbetslösa flyttat?
Nej, befolkningen minskar, men det beror mest på att det dör fler än det föds.
Det som en del kallar hårdare tag mot arbetslösa benämner Carina Udd-Stefansson striktare tillämpning av reglerna. De tre myndigheterna arbetsmarknadsverket, länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen är sedan årsskiftet sammanslagna till en. Effektivitet är ordet för dagen, samt ett osentimentalt förhållande till den som saknar jobb.
– A-kassan är en försäkring, inget försörjningssystem. Nu får man vara beredd att flytta från dag ett. Tidigare hade man hundra dagar på sig att hitta ett arbete, säger Carina Udd-Stefansson.
På riksplanet har det varit en hel del buller om tuffare villkor och lägre ersättning till arbetslösa. Men i Bengtsfors är det ingen stor fråga. Även socialdemokraten Per Eriksson säger:
– Har du inte gnistan att ta ett arbete bör det få ekonomiska konsekvenser.
Efter 300 dagar sänks arbetslöshetser
sättningen till 65 procent. Hur många klarar sig på det?
Förra året var vi många som undrade om detta skulle skapa en tyst procession av nödlidande till socialkontoret uppe på Centrumvägen.
– Vi trodde att det skulle bli en ökning, säger socialchefen Lone Lumbye.
Men antalet personer som får socialhjälp är i stort sett konstant. Det var en liten ökning i utbetalad socialhjälp i våras men Lumbye säger att det berodde på ”tre fyra höga elräkningar”.
Så vart har de arbetslösa tagit vägen?
En hel del, kanske så många som 100–120 personer, arbetar i Norge. Pendlingen har nog ökat men är ingen nyhet för i år. Den kan inte ensam förklara den sjunkande arbetslösheten.
– Många företag har behövt någon, säger Carina Udd-Stefansson.
En stillsam men tydlig expansion i det lokala näringslivet har skapat ett litet under i Bengtsfors. Arbetslösheten har inte varit så låg sedan början av 1990-talet.
Första gången jag var här, 2006, visade kommunens utvecklingschef Pelle Larsson (jo, nästan alla i Bengtsfors heter Per) runt i den tomma, ekande hangar där det amerikanska bolaget Lear tillverkat stolar åt Volvo. 1999 flyttade Lear produktionen till Polen, Portugal och Thailand. Bengtsfors stod med 860 arbetslösa och 24 000 ödsliga kvadratmeter där det strax började regna in.
”Handgjorda som Rolls-Royce”
Det var ohyggligt deprimerande. Ljudet av våra steg studsade mot nakna väggar. Den tomma fabriken var ett monument över industrialismens skymning.
I ett hörn huserade ett litet företag som hette Coman. Tio anställda tillverkade småbussar med motorer från Renault.
I ett annat hörn fanns Composite, elva personer som gjorde badkar och kåpor för brandsläckare i plast och glasfiber.
I dag har Coman 15 anställda och Composite 13. Ökningen är nog viktig men mer anslående är atmosfären. Fabrikschefen Lars Sandgren på Coman lyser av självförtroende. Han sitter i lunchrummet och dricker kaffe och äter smörgås och då och då ringer mobilen med en gäll busvissling: det är folk som vill fråga om den nya tjänsten som ekonomi- och kontorsansvarig, utannonserad på arbetsförmedlingen och i Dalslänningen.
Sandgren berättar om framtidsplaner, bussarnas förträfflighet, ”handgjorda som Rolls-Royce”, och om nya produkter.
Sandgren har bekymmer men de är angenäma. Coman har tillverkat 25 bussar sedan starten 2005 men ska bygga ytterligare 16–17 fram till nästa sommar.
– Det är ett oerhört tryck i fabriken.
Comans tre ägare bor i Göteborg och Sölvesborg. De har just köpt hela den gamla Learfastigheten av Bengtsfors kommun. De betalar en symbolisk summa på 100 000 kronor men förbinder sig att rusta upp kåken i avsikt att locka dit fler företag.
Det, om något, vittnar väl om framtidstro?
Det andra företaget, Composite, har 13 anställda, lika många som förra året, men måste kanske rekrytera någon mer. Ett norskt bolag som heter FTS säljer vattenkanonerna till vilka Composite gör skyddskåpor. Försäljningen – över hela världen – överträffar alla förväntningar: Composites omsättning har ökat från 2,3 till 41 miljoner kronor på fem år.
Är det politiken som hjälpt dessa företag framåt?
Det anser inte ägarna.
– Några procent i rabatt på arbetsgivaravgiften (som regeringen infört för 18–25-åringar) gör ingen skillnad. Det viktiga är att vi får rätt folk, säger Klas Norrbohm, vd och delägare i Coman.
– Efterfrågan på produkter skapar jobb. Vi säljer inte fler kanoner för att bolagsskatten sänks, säger Bengt-Göran Blomqvist, delägare i Composite.
Blinda marknaden som styr?
Så då är det den blinda marknaden som styr över Bengtsfors?
Nej, utan politik vore Bengtsfors en ödebygd befolkad av enstaka skogsbönder. En morgon sitter jag med på ett möte mellan Birgitta Hellgren, direktör i Banverket, och kommunalrådet Per Jonsson, utvecklings
chefen Pelle Larsson och ytterligare några representanter för näringsliv och kommun.
Banverket har signalerat att den lilla järnvägen mellan Mellerud och Billingsfors i Bengtsfors kommun kan läggas ner. Det är en sträcka på drygt fyra mil. Den trafikeras av ett godståg per dag som fraktar papper och massa.
Jonsson, Pelle Larsson och Peder Johansson från Dal Västra Värmlands Järnväg har laddat med en utredning och massor av argument varför spåret måste vara kvar. Miljön. Näringslivet expanderar och kommer att frakta mer. Skogsindustrin blir allt viktigare. Det finns funderingar på pendeltåg mellan Trollhättan och Halden.
Stämningen i rummet vänder
Men de nämner inte det viktigaste, den psykologiska effekten. Bengtsfors har äntligen lite flyt, ett besked om att järnvägen försvinner är det sista kommunen behöver.
Efter en dryg timmes argumenterande säger Birgitta Hellgren:
– Jag är ganska förhoppningsfull. Jag tror att banan kan vara kvar.
I samma sekund vänder stämningen i rummet. Det är som om luften blir lättare att andas. Per Jonsson studsar upp.
– Jag ringer Dalslänningen.
Han har tagit ytterligare ett steg framåt i gyttjan.