"Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz"

”För ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke”.

Sådan är Svenska Akademins motivering till att ge årets nobelpris i litteratur till den ungerske författaren Imre Kertész.

Han har levat igenom och överlevt 1900-talets europeiska fasor och speglar dem i sitt författarskap.

Det var en omtumlad men glad Nobelpristagare som i Wissenschaftskolleg i Grunewald i Berlin tog emot pressen sedan det blivit känt att han utsetts till årets Nobelpristagare i litteratur.

Lokalerna blev snabbt invaderade av tv-team och reportrar och intervjuerna med Kertész genomfördes till en början på ungerska, Nobelpristagarens modersmål.

För pressen berättade han bland annat att han så sent som i mars i år övergick från att skriva för hand till att skriva på en bärbar dator efter att ha fått problem med darrningar i den högra handen.

- Hur jag ska fira? Jo med vänner här i kollegiet och därefter privat med några mycket nära vänner.

På frågan om han ser några problem med att ta på sig en frack den 10 december i Stockholm skrattar Kertész:

- Jag hörde att Heinrich Böll kämpade i två dagar för att slippa fracken men han lyckades inte. Men jag har upplevt mycket värre saker.

Han kallar utnämningen till nobelpristagare en stor överraskning:

- Det är ett stort erkännande och betyder kanske också att jag kan leva lite lugnare, åtminstone vad gäller det ekonomiska, säger han till nyhetsbyrån DPA.

Imre Kertész ser även priset som en utmärkelse åt det ungerska språket och den ungerska litteraturen.

Han var bara 15 år när han deporterades till Auschwitz.

- Tänker jag på en ny roman, tänker jag alltid på Auschwitz. Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz. Även om jag till synes talar om något helt annat, talar jag om Auschwitz. Jag är ett medium för Auschwitz ande, Auschwitz talar ur mig. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det.

Så skriver Imre Kertész i ”Galärdagbok” som kom ut på Norstedts förlag i våras.

En dagbok kring hans arbete med tre av sina romaner Mannen utan öde, Fiasko och Kaddish för ofött barn.

"Gubbe"

I en intervju med honom i Svenska Dagbladet skriver reportern Steve Sem-Sandberg om Imre Kertész

”Enligt egen utsago har Kertész odlat egenskapen av "gubbe" ända sen han var ganska ung, så man kanske inte skall låta sig bedras av de återhållna rörelserna, de lätt hasande stegen. Drygt sjuttiotvå år gammal pendlar Kertész två gånger i månaden mellan Budapest och Berlin, där han föreläser vid prestigefyllda Wissenschaftskolleg; reser också i övrigt mycket:

- Efter att ha suttit instängd i en totalitär stat i fyrtio år är det ganska skönt att komma ut och lufta sig litet. Dessutom är jag en storstadsmänniska. Berlin är en underbar stad att bo i, öppen och internationell som New York men också litet grand som Budapest var förr.”

Svenska Akademin om Kertész

Han föddes 1929 i Budapest där han fortfarande bor.

I Svenska Akademins pressmeddelande beskriver man Imre Kertész och hans författarskap:

"Imre Kertész författarskap utforskar möjligheten att ännu leva och tänka som en enskild i en tidsålder då människorna alltmera fullständigt har underordnat sig samhällsmakten. Hans verk återvänder oavlåtligt till den avgörande händelsen i hans liv: vistelsen i Auschwitz, dit han fördes som tonårspojke under nazisternas förföljelse av de ungerska judarna. Auschwitz är för honom ingen undantagshändelse, som likt en främmande kropp skulle befinna sig utanför Västerlandets normala historia. Det är den yttersta sanningen om människans degradering i den moderna tillvaron.

Kertész debutroman Sorstalanság, 1975 (Steg för steg, 1985; Mannen utan öde, 1998), handlar om den unge Köves, som grips och förs till koncentrationsläger men anpassar sig och överlever. Boken använder det främmandegörande greppet att betrakta lägrens verklighet som alldeles självklar, en vardag lik alla andra om än på otacksamma villkor men inte utan stunder av lycka. Köves ser som ett barn på händelserna utan att helt förstå dem och utan att finna dem onaturliga eller upprörande – han har inte vårt facit. Kanske får skildringen sin chockartade trovärdighet just genom att den saknar det inslag av moralisk indignation eller metafysisk protest som ämnet ropar på. Läsaren konfronteras inte bara med övergreppens grymhet utan lika mycket med vidden av den tanklöshet som utmärkte deras genomförande. Såväl bödlar som offer var upptagna av påträngande praktiska problem, de stora frågorna existerade inte. Kertész budskap är att liv är anpassning. Fångens förmåga att finna sig tillrätta i Auschwitz är ett utslag av samma princip som kommer till uttryck i vardagen och den mänskliga samlevnaden. Med detta tänkesätt ansluter sig författaren till en idétradition för vilken liv och ande är varandras fiender. I Kaddis a meg nem születt gyermekért, 1990 (Kaddish för ett ofött barn, 1996), ger Kertész en alltigenom negativ bild av barndomen och härleder ur denna förhistoria den paradoxala hemkänslan i koncentrationslägret. Han fullbordar sin obevekliga existentiella analys genom att framställa kärleken som anpasslighetens högsta stadium, den totala kapitulationen för viljan att till varje pris existera. Det andliga hos människan ligger för Kertész i hennes livsoduglighet. Den enskildes erfarenhet ter sig obrukbar så snart den betraktas mot bakgrunden av det mänskliga kollektivets behov och intressen.

I fragmentsamlingen Gályanapló, 1992 (Galärdagbok, 2002), visar Kertész sin intellektuella bredd. ”Teoretiska motiveringar är bara konstruktioner”, skriver han, men bedriver likafullt en outtröttlig dialog med den stora kulturkritiska traditionen – Pascal, Goethe, Schopenhauer, Nietzsche, Kafka, Camus, Beckett, Bernhard. Till sitt väsen är Imre Kertész en minoritet bestående av en person. Han betraktar sin tillhörighet till begreppet jude som en definition påtvingad av fienden. Men genom sina konsekvenser har denna godtyckliga kategorisering likväl varit hans initiation i den djupaste kunskapen om människan och samtiden.

De romaner som följde på Sorstalanság, 1975 (Steg för steg, 1985; Mannen utan öde, 1998), det vill säga A kudarc, 1988 (Fiasko, 2000), och Kaddis a meg nem születt gyermekért, 1990 (Kaddish för ett ofött barn, 1996), har närmast karaktären av kommentarer och tillägg till den första och avgörande boken. Detta faktum är temat för A kudarc. Medan han väntar på en given refusering av sin egentliga roman, den om Auschwitz, fördriver en åldrande författare dagarna med att skriva en samtidsroman i Kafkastil, en klaustrofobisk skildring av det socialistiska Östeuropa. Till slut nås han av meddelandet att den förra boken trots allt skall bli utgiven, men känner då bara tomhet. Utställd på den litterära marknaden förvandlas hans person till ett föremål, hans hemligheter banaliseras.

Omedgörligheten i Kertész hållning är tydligt förnimbar i hans stil, som kan påminna om en välvuxen hagtornshäck, tät och taggig mot sorglösa besökare. Men han befriar läsaren från de obligatoriska känslornas börda och lockar till en sällsam tankefrihet."

webb-tv Kertész böcker du inte får missa

Simone Söderhjelm, TT