– Vi fick allvarliga förlossningsskador
Fyra kvinnors egna berättelser Avslitna muskler Sfinkterruptur Opererats 22 gånger
Uppdaterad 2019-06-14 | Publicerad 2016-04-05
Följ Aftonbladet Söndag på Facebook
”Fanns ett hål i tarmen som läckte ut avföring och vätska”
”Jag fick Selma i november 2011. Det var en jättesnabb förlossning, själva utdrivningsfasen tog bara nio minuter. Jag syddes ihop direkt i sängen, i dag vet jag att man ska skickas till operation.
Efter några veckor kände jag att något var fel. Men vårdcentralen trodde att det var hemorrojder. Först efter tre månader tittade en läkare på mig. Det visade sig att det fanns ett hål i tarmen som läckte ut avföring och vätska i en grotta snett ut mot skinkan. Det kan i värsta fall leda till blodförgiftning.
Två timmar senare opererades jag. Min man fick åka hem över natten ensam med vår tremånaders bebis, som jag annars helammade. Då känner man sig så jäkla maktlös.
Jag har sedan dess fått dränera underlivet och opererats 21 gånger till. De har med olika metoder försökt laga tarmen men det har inte lyckats. Smärtan efter operationerna är enorm.
Sedan i november har jag stomi, eftersom det är mycket större chans att det går att laga tarmen om den inte används.
Det värsta är när Selma har fått se saker som jag inte tycker att hon ska behöva vara med om. En gång var vi ensamma hemma efter en stor operation. Jag kände att jag måste bajsa och visste att det handlade om minuter innan det kom. Jag höjde volymen på tv:n där Selma satt och såg på barnprogram och smög in på toaletten. Men när jag satt och grät och hyperventilerade kom hon ändå tassande. Jag försökte behärska mig men tårarna bara rann. Hon hade inte hunnit fylla tre, men hon strök mig på armen och sa ”lilla mamma, du behöver inte vara rädd”. Sedan spolade hon i duschen tills det blev varmvatten och jag kunde krypa dit. Hon har kanske glömt, men jag kommer aldrig komma över det.
Min skada påverkar min relation i allra högsta grad, samlivet blir ju påverkat. Speciellt efter operation, då är man inte intresserad av något sexliv. Som tur är har jag en man som är ett jättestort stöd.
Trots att jag varit rädd att bajsa på mig så har jag redan från början tvingat mig till att våga göra saker med familjen: leka på lekland, åka till stranden och på charter. Jag har hållit mig positiv, för jag vill inte att det här ska få förstöra mer än det måste. Naturligtvis har jag dagar då jag vill grina hela dagen. Men som tur är inte så ofta.
I början kände jag mig lite dålig för att jag sprack hela vägen. Det är helt sjukt att det är så. Det är pinsamt berätta om sitt underliv. Men ju mer jag gör det, desto lättare går det. Jag insåg till slut att jag inte har gjort något fel och att jag inte har något att skämmas för.”
Namn: Hanna Öhman. Ålder: 31. Yrke: Säljare. Familj: Maken Adam, dottern Selma, 4, katten Tyra. Bor: Älvsbyn i Norrbotten. Förlossningsskada: Sfinkterruptur grad fyra. Skadad tarm. Blogg: finest.se/invictus/
”Kände från början att något var fel”
”Jag fick en osynlig skada eller egentligen två... Efter att jag fått mitt första barn gick inte magmusklerna ihop. Jag fick jätteproblem med ryggen. Jag tränade och tränade, knep och gick på vattengympa men inget hjälpte. Sedan blev jag gravid igen.
Förlossningen i april 2014 blev dramatisk, min son fastnade med axeln i utdrivningsskedet. När bebisen kommit minns jag att de sa: ”Åh vad duktig du var, som inte sprack”. Varför skulle det göra mig duktig, tänkte jag.
Jag kände från början att något var fel. När jag satt i badkaret kände jag hur det buktade ut där det inte ska bukta ut. Jag fick fruktansvärt mycket hemorrojder och kunde inte bajsa normalt. Men det tog 1,5 år innan det konstaterades att musklerna i bäckenbotten var avslitna, mellangården var lövtunn – men det syntes inte utanpå. En överläkare förklarade under den tiden för mig att jag var kärnfrisk.
Till slut opererades jag i bäckenbotten men var fortfarande delad i magen. Jag har inte kunnat lyfta eller jaga min son. Jag är konstnär och konsthantverkare, men har inte kunnat arbeta som jag vill på grund av min rygg. Ibland har jag haft så ont att jag inte kan ligga eller sitta, då stod jag och målade tavlor med hemska motiv, haha.
I mitt landsting anses delade magmuskler, eller diastas som det heter, vara enbart en kosmetisk åkomma. Det är annorlunda på andra håll i landet, hur kan det vara så? Efter en lång kamp har jag precis äntligen opererats – och känner mig omedelbart mycket bättre i ryggen.
Först var jag ledsen och knäckt, sen blev jag riktigt skitarg. Så här kan det inte få vara! Jag som ändå kan föra min talan, hur kan jag ha så svårt att få den här hjälpen? Tänk om jag hade varit en nyanländ mamma som inte kunde språket eller någon som inte orkade kämpa mot byråkratin.
Dessutom: De gånger jag har haft min man med mig i undersökningsrummet, så har jag fått ett annat bemötande. Så hemskt är det.”
Namn: Jenny Aakula. Ålder: 40. Familj: Två barn, sambo, tre katter, hund. Yrke: Konstnär och frisör. Bor: Väderstad i Östergötland. Förlossningsskada: Delade magmuskler samt muskler i bäckenbotten som var av.
Läs Jenny Aakula debattartikel här
”Från början kunde jag inte prata om det”
”När jag väntade mitt första barn hade jag en helt normal och okomplicerad graviditet. När vi kom in till förlossningen visade det sig att min son inte var fixerad och det blev en långdragen förlossning.
I samband med ett skiftbyte insåg de att han behövde komma ut snabbt. Jag hade inga krystvärkar och man använde sugklocka. Jag fick en sfinkterruptur grad fyra.
Det första dygnet i min sons liv var jag inte delaktig alls, jag låg under täcket i morfinrus. Först på eftermiddagen fick jag komma till operation. Det har i efterhand varit väldigt psykiskt jobbigt.
Jag tänkte också på risken för analinkontenens, tänkte att jag kanske måste byta yrke för hur ska jag kunna visa övningar... Det var chockartat att inte bara bli mamma utan samtidigt patient.
I dag har jag silat bort allt vad skam heter, men från början kände jag inte att jag kunde prata om det. Första gången jag skulle berätta för min chef var det extremt jobbigt, trots att jag har världens bästa chef.
Jag hade ont länge, bland annat för att stygnen gick upp. Men efter fyra månader började jag känna mig funktionsduglig. Jag körde ganska intensivt med knipövningar.
Nu är jag frisk i stort. Jag jobbar som sjukgymnast och efter den första föräldraledigheten gjorde jag klart för min chef att jag ville inrikta mig mot kvinnohälsa.
I dag träffar jag enbart gravida, nyförlösta och äldre kvinnor med besvär. Jag undersöker bland annat vaginal muskelfunktion och kan hjälpa en kvinna att hitta knipmusklerna. Jag kan ge individuella bäckenbottenträningsprogram. Det finns så få som jobbar med det här och behoven är jättestora.
Om man söker forskning om ”förlossningsskador och fysisk träning” och jämför med antalet resultat för ”knäskaderehab” så inser man vad extremt lite det forskats om detta.”
Namn: Mia Fernando. Ålder: 29. Yrke: Sjukgymnast. Familj: Joseph och sönerna Wollmar, 3,5 och Wilfred, 1,5. Bor: Södermalm i Stockholm. Förlossningsskada: Sfinkterruptur grad fyra.
”Läkaren sa ’du har spruckit ordentligt’”
”Mathilda är mitt första barn. Förlossningen började normalt med värkar, efter några timmar på sjukhuset stannade det av och jag fick värkstimulerande dropp. Jag hade fått en pudendusblockad, som bedövar bäckenbotten. Det är en smärtlindringsmetod som ibland kan bedöva väldigt mycket, så att man inte känner när man ska krysta. Vilket jag upplever att jag inte gjorde. Till slut gick bebisens hjärtljud ner och det togs beslut om sugklocka.
Läkaren berättade genast att jag ”spruckit ordentligt” men först i operationssalen sa de ordet ”sfinkerruptur”. Då blev jag minst sagt chockad, det hade nog varit bättre om jag direkt efter förlossningen, med min sambo som stöd, hade fått gå igenom de katastroftankar som ordet sfinkterruptur gav mig.
Jag fick göra om operationen ett år senare eftersom musklerna hade släppt, och ska snart opereras ytterligare en gång eftersom mellangården släppte efter förra operationen och nu är förkortad. Tredje gången gillt, hoppas jag!
Mitt problem är osynligt. Jag ser frisk ut men kan bli väldigt trött. Det blir en tyngdkänsla neråt och det känns som om allt ska falla ut.
Jag har varit ganska öppen med det som hänt. Inte den allra första tiden, då behövde jag själv tid att förstå exakt vad som hänt. Men nu när folk frågar hur det är säger jag: ”Jo, hon är ju här, men det har varit ganska tungt.”
Om vi får fler barn rekommenderas jag att inte föda fler barn vaginalt. Det är en förlust, som jag sörjer. Min förlossning var ändå en bra upplevelse, vi hade väldigt roligt mellan värkarna. Dessutom har jag alltid varit rädd för kejsarsnitt, det är något som jag tycker känns jätteläskigt.”
Namn: Sabina Vinter. Ålder: 30. Yrke: Lärare. Familj: Sambon Niklas, dottern Mathilda, 1,5. Bor: Farsta i Stockholm. Förlossningsskada: Sfinkterruptur grad tre eller fyra.