Hon flög mot döden - för att stoppa kaparna

Karin Ahlborg

Hon är den okända hjältinnan från 11 september 2001.

Helt utan vapen i sitt stridsplan var hon på väg mot det fjärde terroristplanet.

Planen var att ramma passagerarplanet med sitt eget.

I en intervju med Washington Post berättar Heather Penney om den längsta flygningen.

Sent på morgonen tisdag den 11 september 2001 satt 25-åriga löjtnanten Heather ”Lucky” Penney i en F-16 på startbanan på Andrews Air Force Base utanför Washington DC.

Bredvid henne sprang markpersonal och ryckte bort säkerhetspinnar i samma takt som Heather Penney ökade farten.

Alldeles nyss hade hon suttit tillsammans med kollegor runt ett bord och gått igenom de två veckors flygträning i Nevada som just avslutats.

Lös ammunition

När gruppen hörde om ett plan som kraschat in i World Trade Center i New York tog de för givet att det var någon jöns i en Cessna. När rapporten om ytterligare ett plan visste de. Det var krig.

Men stridsplanen var fortfarande bara bestyckade med lös ammunition efter träningen och ingenstans i hela landet fanns ett beväpnat plan redo att rycka ut. Ingen hade sett hotet komma inom landet, blickarna var enbart riktade utåt.

Heather Penneys pappa hade varit stridspilot i Vietnam, hon var uppfödd på flygplansbränsle och hade tagit sin flyglicens utan hopp om att någonsin flyga stridsplan eftersom det inte var tillåtet för kvinnor.

Ett fjärde plan kapat

Men under hennes studier till lärare ändrades reglerna och Heather Penney var en av de första att anmäla sig. Hon blev också den första kvinnliga F-16-piloten vid 121:a stridsskvadronen.

Ett tredje plan kraschade in i Pentagon och nästan direkt kom uppgifter om att det förmodligen fanns ett fjärde kapat plan, UA 93.

Det fanns ingen tid att vänta den timme det skulle ta att bestycka planen.

– Lucky, du kommer med mig, sa överste Marc Sasseville.

Medan de krängde på sig sina overaller såg översten på Heather Penney:

– Jag tänker sikta på cockpit.

Utan att tveka svarade hon:

–Jag tar stjärten.

Hon hade aldrig rammat ett passagerarplan förut. Av bara farten började hon gå igenom check-listan, en procedur som normalt tar en halvtimme.

– Lucky, vad håller du på med? Få arslet ur vagnen nu så sticker vi, skrek Sasseville.

Tanken att misslyckas...

De vrålade iväg nordväst över Pentagon i 640 kilometer per timme. De flög lågt och spanade mot den klara himlen.

– Vi är inte tränade att ta ner passagerarplan, säger Sasseville som numera jobbar i Pentagon.

– Om man bara träffar motorn kan planet fortsätta att glidflyga. Min plan var att sikta på cockpit eller en vinge.

Han funderade också på katapultstolen. Skulle det finnas en möjlighet att lösa ut den i precis sista sekunden?

– Jag hoppades kunna göra båda sakerna samtidigt. Det skulle förmodligen inte fungera men jag hoppades.

Heather Penney oroade sig över att hon skulle kunna missa målet om hon försökte skjuta ut sig.

– Om du skjuter ut dig och planet passerar utan skada…

För henne var tanken på att misslyckas mer fasansfull än möjligheten att hon skulle dö.

”De verkliga hjältarna”

Men hon slapp något av de alternativen och att krascha in i ett plan fullt av barn och affärsmän och flickvänner. För de gjorde jobbet själva.

Det tog flera timmar innan Penney och Sasseville fick veta att United Airlines flight 93 kraschat i Pennsylvania genom att passagerarna gjorde exakt vad stridspiloterna hade varit beredda till: Någonting. Allting.

– De verkliga hjältarna är passagerarna på flight 93 som offrade sig själva. Jag råkade bara bli vittne till historien, säger Penney.

Resten av dagen fortsatte hon och Sasseville att flyga. De patrullerade det nu tömda luftrummet och eskorterade Air Force One tillbaka till Washington.

Pappa ombord på UA93?

Vad Heather Penney omöjligen kunde veta när hon lyfte för att plocka ner UA 93 var om hennes pappa var den egentliga piloten ombord eller inte.

John Penney hade flugit rutterna på östkusten den senaste månaden.

– Vi har pratat om möjligheten att det var jag som flög planet men utan att bli så känslomässiga. Hon är en stridspilot, jag är en stridspilot, säger han.

Heather Penney har därefter flugit i Irak i två omgångar men är numera inte stridspilot. Hon är ensamstående mamma till två döttrar och hon tänker ofta på den där väldigt speciella flygningen.

– Jag trodde verkligen att det skulle bli sista gången någonsin som jag lyfte. Om vi gjorde det rätt så skulle det bli så.