Socialtjänsten om de svikna barnen: Ett misslyckande
Publicerad 2022-02-08
Inom socialtjänsten fanns redan för tio år sedan en övertygelse om att barnen utsattes för allvarligt våld och att det var ”uppenbart” att de for illa.
Men trots åratal av upprepade orosanmälningar skyddades inte barnen från sin förövare.
– Det är ett allvarligt misslyckande och vi är jätteledsna, säger socialchefen i kommunen.
I granskningen ”Sveket mot barnen” har Aftonbladet visat omfattningen av samhällets misslyckande när en pappa i minst 15 års tid kunde begå övergrepp mot sina barn.
Efter anmälningar 2016 och 2019 lade åklagare ner förundersökningar mot pappan efter att barn berättat detaljerat om övergrepp. I den senare utredningen fick de till och med information om var de kunde hitta barnpornografi – men åklagaren fattade aldrig beslut om husrannsakan.
Orosanmälan redan 2008
Larmen till sociala myndigheter går ännu längre tillbaka i tiden.
Familjen har funnits på socialtjänstens radar sedan 2008, då skolan gjorde en orosanmälan efter att ett av barnen hade en bruten arm och lärare var rädda för pappan.
Två år senare berättade ett av barnen för första gången att det blivit utsatt för en misshandel av pappan.
Socialtjänsten inledde då en utredning som avslutades utan insats.
Oron fortsatte år efter år.
Under en tioårsperiod aktualiserades familjen hos socialtjänsten 20 gånger. Hälften av gångerna var det orosanmälningar. Ytterligare tio orosanmälningar utreddes inte.
I kartläggningen av fallet framgår att socialsekreterare redan 2011 ansåg att det var uppenbart att barnen for illa och att de utsattes för allvarligt våld. Det fanns också tidigt misstankar om att barnen inte gav uttryck för sin verkliga vilja när de sa att de ville bo hos sin pappa.
Flera allvarliga brister
Men det var först efter att pappan häktades i slutet av 2020 som alla barn vågade berätta fritt om åratal av våld och sexuella övergrepp och hur han kontrollerade vad de skulle säga till myndigheterna.
Kommunens anmälde sig enligt Lex Sarah, vilket också uppmärksammats i lokala medier.
Internutredningen visar på flera allvarliga brister hos socialtjänsten:
- Trots stor oro har barnen inte skyddats från fysiska, psykiska och sexuella övergrepp
- Vid nya anmälningar har man inte tagit tillräcklig hänsyn till historiken av tidigare utredningar och anmälningar
- Pappan har kunnat styra utredningar. Socialtjänsten har inte tagit tillräcklig hänsyn till pappans kontroll över barnen – trots att det funnits en medvetenhet om den.
- Insatser som beviljats har inte följts upp tillräckligt. ”Den höga oron i kombination med icke fungerande insatser var signaler man kunde agerat tidigare på”.
”Ett misslyckande”
Aftonbladet har intervjuat kommunens socialchef. Eftersom vi anonymiserar orten där familjen bott kommer chefen inte att citeras med namn.
I vilka fall går ni in och tvångsomhändertar barn?
– Det är svårt att svara på rakt av. Det ska finnas omständigheter som påvisar att barn far illa på något sätt. Vi följer regelverket kopplat till lagstiftningen och då pratar vi om LVU.
Då har vi ett fall där en pappa utsatte sina barn för övergrepp under många år. Ni har haft kännedom om familjen sedan 2008. Hur kunde det bli så?
– Det man ska veta är att när vi får in orosanmälningar har vi den informationen vi har. Vi pratar med barnen, med föräldrarna. Men vi måste ha information för att kunna agera. Har vi inte den informationen blir det svårt. Det är ett misslyckande när vi ser att vi inte lyckas, att samhället inte lyckas skydda de unga.
Tycker du att ni bär ett ansvar för att det här kunde ske?
– Vi ser det som ett allvarligt misslyckande och vi är jätteledsna för vad som har hänt. Det är tragiskt när samhället inte kan skydda barnen. Det är extremt beklagligt att vi inte har lyckats skydda dem.
I er internutredning slår ni fast att ni inte sett till helheten när ni gjort era bedömningar. Vad menar ni med det?
– När man har facit i hand kan man tänka på andra sätt. Man kan se helheter då. Det kanske man inte kan på resans gång.
”Komplext och svårt”
Genom åren blir det mer och mer information, så varför har ni inte kunnat se den helhet som finns för stunden?
– Det är någonting som jag inte kan uttala mig om.
Redan för tio år sedan görs bedömningen att det är “uppenbart att barnen far illa” och att de utsätts för allvarligt våld. Borde ni inte kunna vidta starkare åtgärder tidigare?
– Jag tänker att man har den informationen man har när man är i den situationen. Det är så det är. Det är bedömningar som görs på vägen.
Vad mer hade ni behövt för att kunna agera på ett annat sätt?
– Vi tittar på det här för att lära oss ännu mer, för att förhindra att det händer igen. Vi är ödmjuka inför det uppdraget. Men man ska veta att det är väldigt komplext och svårt. Det är svårt att tränga in i de här samtalen. Vi kan också kanske överväga att prata mer enskilt med barn om det inte finns samtycke.
Pappan begår övergrepp på ett utredningshem. Hemmet får inga uppgifter från er om att pappan tidigare har anklagats för sexuella övergrepp. Varför inte?
– Jag kan svara generellt hur det går till och det är att vi delar uppgifter och dokument.
Men i fall där det finns uppgifter om sexuella övergrepp, är det inte rimligt att ett utredningshem får kännedom om det?
– Jag tänker att vi delar informationen. Det är så det brukar gå till. Man får en bakgrund och ett syfte och mål.
Varför har man inte gjort det i det här fallet?
– Jag kan inte svara på det.
”Behöver ökad kunskap”
Efter att pappan häktas placeras ett av syskonen i ett föräldrahem. Ni får in uppgifter att det är ett våldsamt hem. Hur ser ni på den placeringen?
– Vi gör placeringar i familjehem efter utredningar och bedömningar. Är det så att det inte fungerar så avslutar vi de placeringarna.
Fortsätter ni samarbeta med familjehemmet eller är det uppsagt?
– I det specifika fallet kan jag inte uttala mig.
Vad tänker du om att skolor inte alltid har anmält oro?
– Generellt behöver vi fortsätta öka kunskapen om detta. Vi behöver vara väldigt tillgängliga och finnas till ute på skolorna för att informera om det här, vi vill att man anmäler om man känner oro för barn.
Vilka är de stora bristerna ni har kommit fram till i er internutredning?
– Det här är komplext. I och med att det är så svårgenomträngligt att få den här informationen som krävs behöver vi utveckla att man vet att man ska höra av sig när man känner oro. Vi behöver fortsätta överväga hur samtalen ska låta sig göras med barnen. Och att ha tillräcklig hög grad av uppföljning till de insatser som pågår. Det finns flera saker.
På vilket sätt har det här fallet lett till att ni förändrar ert arbete?
– Vi arbetar med en rättsäker handläggning. Det är vårt uppdrag. Vi utreder och gör internutredningar för att bli bättre. Vi är inte nöjda. Vi tänker fortsätta med det utvecklingsarbetet som pågår för att det inte ska inträffa igen.
Här har rättssäkerheten stora brister. Det har ni själva konstaterat.
– Vi har ett system där vi faktiskt identifierar avvikelser. I det här fallet har vi gjort en Lex Sarah-anmälan och gjort en utredning. Vi har inte kunnat skydda. Vi har blivit granskade och jobbar med det.
