Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Anyurus sommarprat är vackert, skört och drabbande

Uppdaterad 2017-07-18 | Publicerad 2017-07-14

Johannes Anyuru.

En resa genom det synliga och det osynliga i en värld där fasaderna har vitnat och terrorister lösgör sig ur skuggorna.

Författaren Johannes Anyurus är en sommarpratare av ett slag få kan mäta sig mot. 

Sommar i PI är något så odemokratiskt som ett format som med nödvändighet gynnar vissa berättare på bekostnad av andra. 

En person som har orden som yrke är (eller ska i varje fall vara) en skickligare berättare än låt oss säga en idrottsstjärna, vilket en välvilligt lagd recensent har skäl att ta hänsyn till. 

Med det sagt kan jag inte skriva någonting annat än att Johannes Anyurus stund i P1 är något av det vackraste, sköraste och mest drabbande jag har lyssnat på i denna genre. 

Det skälver på Facebook: Kompisar i Stockholm börjar skriva att de befinner sig i säkerhet, att de lever, att de är trygga. 

På datorn ser han en stund senare en bild. En lastbil har kört in i ett skyltfönster på Åhléns i Stockholm. 

Ja, det är terrordådet på Drottninggatan detta sommarprogram handlar om. Om skräcken för vad det kommer att få för konsekvenser för Sverige, för hans lilla dotter, för honom själv. 

Borde Anyuru ha lyssnat på farsan, som rådde honom att med tanke på det politiska läget inte prata offentligt om sin muslimska tro?

Nu är det försent och förlag och journalister ringer och vill ha en kommentar av författaren som bara några månader tidigare släppt en uppmärksammad roman om ett islamistiskt terrordåd i Sverige. 

Fiktionen har blivit verklighet, men vår berättare tackar nej till morgonsoffornas önskemål om att han ska sätta sig på ett plan till Stockholm och strålkastarna och debatterna. 

I stället sätter han sig samma natt framför datorn och försöker sätta ord på sina tankar, men hör bara dånet av berättelsen om islam i Europa. Terror, terrorhot, terrorlagar, terrorskräck. 

Vad är det Johannes Anyuru försöker säga oss? Kanske att det finns hopp även i attentatens tid. Kanske att vår epok inte är så mörk som den stundtals ter sig. Kanske att vi inte får glömma att söka efter skönheten. 

Än, påpekar han, råder fred. Och den som hävdar någonting annat vet inte vad krig är.