Man går inte ut om man är sjuk!
Jag har ätit en bättre middag och ska nu ta farväl av mina vänner utanför krogen. Av någon anledning blir det inte bara ett ”tack och hej, det här gör vi om”, nej vi står där och fortsätter konversera ute på gatan. Som man kan göra, ni vet. Och redan här börjar jag bli irriterad. Varför satt vi inte kvar en extra kvart om vi hade så mycket att prata om?
Så kommer ytterligare en bekant till oss alla gående på gatan och säger ”nämenhej” och jag knyter näven i fickan och tänker ”helvete, nu ska vi stå och kallprata med henne här i kylan”. Och hon kommer fram med den där ”kul å ses”-blicken med höjda ögonbryn och klämkäckt leende. ”Här får ni kramen”, kvittrar hon och kastar sig på den hon kommer åt först.
Här får vi kramen? Vadå får kramen? Är det en present hon vill ge oss? Ska vi vara tacksamma för detta? Och varför säger hon ”kramen” i bestämd form? Jag avskyr människor som säger saker i bestämd form.
Och irritationen inom mig stiger ytterligare. Till slut är det dags för henne att ge mig den här ”kramen”. Jag funderar på att säga ”tack, vad snällt”, men avstår, mest för att jag fryser och bara vill hem.
Någon frågar hur den nytillkomne mår och hon svarar: ”Sådär faktiskt. Jag har åkt på en jätteförkylning”, och så plötsligt snörvlar hon som en busunge som just kommit hem från snowracing-dag ute på gården.
Och jag tittar på henne, ser hur hon forcerar upp sitt eget snor från nästippen ända upp i hjärnroten och då brister det för mig. ”Men din jävla skata”, säger jag. ”Varför kramar du oss om du blivit sjuk? Är du helt dum i huvudet”, frågar jag. Och den dåliga stämnningen sprider sig och alla mina skenheliga kompisar säger ingenting.
Jag vet att de tänker samma sak. ”Skata”, tänker de, men de vill inte ställa till någon scen. Och hon ler och säger ”ingen fara, det smittar inte längre.” Och jag stör mig ännu mer. Vad vet hon om det? Är hon läkare? Docent i virus och smittbara sjukdomar? Nej, det är hon inte. Hon har ingen aning.
En person som är sjuk har två val. Antingen är man hemma eller så är man ute. Men är man ute så håller man tyst om att man är sjuk. Man berättar det inte, särskilt inte sekunden efter man geggat runt med kramar åt alla håll.
Därför är jag irriterad på denna kvinna. Så irriterad att jag funderar på att återgälda hennes ”kramen” med min ”käftsmällen”.