Jag var rädd för räkorna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det vankas sill-lunch på landet och jag undrar återigen om det planerats köttbullar eller korv till barnen. Jag räknar mig nämligen till barn när det kommer till sill.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger min mamma erbjudit smakprov på olika sillar för att jag helt plötsligt ska börja tycka om det.

Hon tror på fullaste allvar att jag en gång kommer att älska dessa råa, slemmiga fiskbitar som ligger och gojsar sig i lök och gräddfil.

I min uppväxt fick jag minsann alltid höra att hon inte heller gillade sill i min ålder men att det skulle ändra sig när jag blev äldre.

Nu är jag äldre men det hjälps inte, jag vill inte ha sill.

Lustigt att komma från Göteborg och inte älska havets alla läckerheter.

Mitt ointresse för fisk föddes relativt tidigt. Jag var rädd för räkorna som mamma och pappa myste med på fredagarna. Höll de upp en räka framför ögonen på mig så dök jag ner under bordet.

En annan gång hade kusingänget som var betydligt äldre än jag varit ute och lagt nät och fått en plattfisk. Den hade de slängt på bergssluttningen vid sommarstället och den smälte fint ihop med det gråa underlaget.

Just precis där råkade jag sätta mig och gled ner som på en rutschkana. Att de sedan jagade mig med plattfisken tills jag gråtande gömde mig under en säng gjorde inte min fiskskräck bättre direkt.

Jag är uppväxt i ett radhusområde och på den tiden väntade alltid lek-kompisarna medan man var inne och slängde i sig middan.

Om det vankades köttbullar och potatis eller korv och mos så var jag ute igen på tio minuter.

Men de gånger det var fisk drog polarna alltid vidare. Det var lönlöst att vänta.

Jag satt där med min torsk med äggsås och en efter en lämnade familjemedlemmarna bordet.

Mamma förmanade att jag inte fick gå förrän tallriken var tom.

Jag kunde sitta i timmar helt obekymrad över att det fanns roligare saker att göra.

När mamma väl trampade sin symaskin i botten på andra våningen kom pappa till min räddning och såg till att firren hamnade i soporna.

Ibland var det så himla grymt att ha en pappa som kunde rucka på regler utan att blinka.

I?dag kan jag faktiskt äta fisk och diverse skaldjur och tycka att det är gott.

Men det ställs hårda krav på att fisken ska vara benfri och överraskningar som i form av en bläckfiskarm i fisksoppan undanbedes kraftigt.

Erica Johansson