Sjuåriga Mohammad: ”Mamma, de sköt mig!”
Publicerad 2017-12-18
COX'S BAZAR. Militärerna sköt mot barn och kastade dem i elden.
När Mohammad Johaid blev skjuten var det tvillingsystern Mokarama, 7 som tröstade honom.
– Jag sa ”gråt inte, det kommer att bli bra”, säger Mokarama.
Det var hon som såg militärerna först. Hennes tvillingbror låg och sov inne i huset, med mamma Rahena, 30. Tillsammans med pappa och ytterligare tre småsyskon bodde rohingyafamiljen i Maungdaw, i Rakhinestaten i Burma, fram till ödesdagen, den 29 augusti.
– Jag var utomhus, jag såg militärerna komma. Jag ropade på mamma, säger Mokarama.
De burmesiska militärerna ska ha närmat sig och tänt eld på familjens hus, precis som de anklagats för att göra flera gånger sedan den 25 augusti, när deras så kallade ”upprensningskampanj” mot rohingyer inleddes, som svar på den muslimska milisen ARSA:s attacker mot militärposteringar.
Mor och son sprang ut ur huset.
Mokarama såg hur hennes tvillingbror blev skjuten i ryggen. Hörde hur han skrek efter mamma.
– Jag trodde att han hade blivit dödad. Jag började gråta. Jag var så orolig, säger hon.
Den sjuåriga flickan har svårt att hålla ordning på sin berättelse. Det finns inte riktigt någon som kan bekräfta hur allt gick till i kaoset. Pappan är svag av ålder och sjukdom. Mamman var i chock och grät, pojken gled in i medvetslöshet. Mokarama fortsätter:
– Militärerna kom och grep tag i min handled och kastade mig ut på risfältet.
”Måste rädda honom”
Hon var tacksam över att hon hamnade på fältet, och inte i sitt brinnande hus, berättar hon.
– Militärerna kastade barn i elden, de försökte med mig också men jag klarade mig.
Det är omöjligt att svara på hur lång tid allt tog. Mokarama minns att de sprang tillsammans allihop. Mamman bar hennes blödande bror. Rahena säger att de sprang i sex timmar för att komma till närmaste läkare. Kanske kändes tiden långsam.
– Jag tänkte bara att jag måste rädda honom. Jag trodde att han skulle dö, säger mamman.
Mohammad Johaid fick ett enkelt bandage som tryck över skottsåret. Något etablerat sjukhus finns inte för rohingyer i Rakhinestaten, där Amnesty har slagit fast att folkgruppen behandlas under apartheidliknande förhållanden.
Familjen sprang vidare. Genom berg och djungel, säger mamman. Fram till kusten mot Bangladesh. Där hade någon byggt ett enkelt läger för övernattning.
De säger att flykten dit tog ungefär fem dagar. Att de kom till den burmesiska kusten strax innan den muslimska eidhögtiden skulle inledas, i början av september. Och att det var Mokarama som lyckades tigga ihop tillräckligt med pengar så att de kunde få platser på en liten fiskebåt över den tre kilometer breda floden Naf.
Båtresan till Bangladesh var svår. Det regnade, vågorna piskade. Mokarama tröstade sin bror.
– Jag sa ”gråt inte, det kommer att ordna sig”.
Fortfarande ont i magen
Mohammed Johaid opererades på Malungatsjukhuset nära Teknafområdet i södra Bangladesh. Han har fortfarande ont i magen, säger han.
Sjuåringen tycker illa om märket som sträcker sig från ryggen till bröstet, där kulan plockats ut.
– Jag blir ledsen när jag tittar på det. Jag minns att jag var rädd för att dö, säger han.
Familjen bor i ett provisoriskt läger strax utanför Kutupalong, det stora etablerade flyktingläger som en gång var hem för 30 000 rohingyer som flytt tidigare år från den burmesiska staten. Idag rymmer Kutupalong över en halv miljon rohingyer som flytt under hösten.
Det är inte svårt att förstå att mamman fortfarande är orolig. Mohammed Johaid får inte gå långt bort från hemmet, eller leka under för lång tid med vänner. Hans syster säger att han inte äter någon mat. Att han blöder ibland när han hostar.
– Jag är orolig för att han ska skada sig igen, säger Rahena.
Spela fotboll
Om han hade fått så hade Mohammed Johaid velat leka med leksaker och spela fotboll. Ibland frågar andra barn om ärret, då blir han ledsen.
Under den timme vi möter barnen första gången får vi flera finurliga skratt och långa svar från systern, men brodern är tyst och stilla.
Vi återvänder någon dag senare. Fotograf Andreas Bardells pappahjärta klappar för pojken som inte får leka, och vi har fått tag i en fotboll.
Mohammed Johaid tar den i sin famn, behåller först plasten och nätet på. Han kastar den lite lätt till sin syster inne i huset, men gör inga snabba rörelser.
En sak har dock förändrats: han ler.