Nadia, 42, har förlorat fyra barn i Gaza
Publicerad 2024-02-22
DEIR AL-BALAH/STOCKHOLM. Khadr, Abdallah, Lama, och Bilal.
När de israeliska bomberna föll över norra Gaza dödades barnen omedelbart.
– Jag önskar att jag dött i deras ställe, säger mamman Nadia.
Fembarnsmamman Nadia Samir Hajazi, 42, finns inte längre.
Hon har förlorat fyra barn.
Sitt hem.
Det som var hela hennes liv.
Nu är hon en spillra.
Kroppen och ansiktet, hela hennes uttryck, andas sorg när hon berättar för Aftonbladets medarbetare Muhammad Al-Masry:
– I början flydde vi från område till område. Dit det var säkert för barnen. Men det finns ingen säker plats. Till slut återvände vi hem, till vårt område i Beit Lahia.
Det var en fredag när allt förändrades. Den 10 november.
Kriget hade pågått i drygt en månad.
Familjen var fortfarande kvar i norra Gaza.
– Det var lugnt. Även om det pågick beskjutning så var det trots allt lugnt där vi var.
Barnen hade ätit middag. De ville gå och handla godis.
– Jag sa: ”Vad ska ni handla, det finns väl inget i affärerna?”.
Men de fyra syskonen var envisa. Till slut fick de en slant var.
Tolvåriga dottern Shahad stannade hemma.
När Nadia hörde stridsflygen dundra in lät de avlägsna. Hon var inte särskilt orolig.
Sedan ljöd en kraftig explosion.
– Min man sa: ”alla barn dödades nu”. Men jag sa: ”nej, ljudet var långt härifrån”.
Ändå tog hon sig till affären – och fann sina döda barn.
– De sprängde dem. Alla fyra. Tillsammans med deras kusiner och andra gatubarn som också var där.
Inget av barnen visade något livstecken. Nadia säger att hon lyfte deras kroppar och bar dem i sin famn.
Hon försöker trösta sig själv.
– De dog åtminstone snabbt.
Tårarna rinner längs hennes gråa ansikte.
– Vad hade dessa barn ens gjort? Vad ska jag göra? Jag önskar att jag dött i deras ställe. Jag önskar att döden drabbat mig istället.
Hon vädjar ut i intet.
– De bar inte vapen. De var inte inblandade i några strider. De var barn som gick för att handla.
Hon pratar om yngsta dottern, sexåriga Lama:
– Hon hade fortfarande en godisbit i sin knutna hand.
Om en av sönerna, vars skalle spräckts över trottoaren.
– Vad gjorde de i sina liv för att möta ett sådant öde?
Hon har kvar bilderna av deras döda kroppar.
Äldste sonen Khadr, 15 år, ”han gick i nionde klass”, har fortfarande ögonen öppna. Han bär en grön och blå tröja.
Hon visar en bild på Abdallah, 8 år, ”han gick i andra klass”, när han fortfarande levde. En liten kille med orange tröja.
Sexåriga Lama, ”hon gick i första klass”, ser ut som att hon sover. Men hon har blodstänk på sin kropp.
Och så lilla Bilal, 4 år. Ett vitt skynke täcker halva överdelen av huvudet. Munnen är lite öppen, som hos den som sover djupt. På överkroppen en svart tröja med vita stjärnor.
Det blev en snabb begravning. Bombningarna intensifierades. Israeliska militärens markinvasion av norra Gaza var på sin andra vecka. Jakten på terrorstämplade Hamas var i full gång.
Nadia beskriver livet efter den 10 november som en tragedi. Hon använder ett arabiskt uttryck, svåröversatt men samtidigt enkelt att förstå:
− Efter att jag förlorade mina barn levde vi med döden nära.
Först stannade familjen kvar i norra Gaza.
Till slut fick hon nog.
– Jag sa till min man: ”jag orkar inte mer, jag vill fly med min dotter. Det är allt jag önskar, jag har bara denna flicka kvar”.
Hon beskriver att en släkting fick tag i en tuk-tuk som hon och Shahad fick följa med på.
Flykten gick till Khan Yunis i söder.
Sedan vidare till Deir al-Balah i centrala Gaza.
Där har släkting efter släkting nu samlats, efter att ha flytt flera gånger. Fler kommer från flyktingstaden Rafah varje dag av rädsla för den markinvasion som Israel uppgett att man planerar där.
Just nu bor totalt tjugofem personer i Nadias tält.
– Det finns ingen mat, inget att dricka, inga vettiga sovplatser, det här är inget liv för människor.
Hon säger att de tigger och ber om madrasser och filtar. Att de överlever på den sparsamma nödhjälp som kommer in.
Aftonbladets Muhammad Al-Masry frågar Nadia Samir Hajazi om hon vill säga något till omvärlden.
– Vad ska jag säga till dem? De ser oss men är tysta, suckar hon.
– Världen ser oss. De ser barnen som dör. Men ingen gör någonting. Ingen reagerar.
