Dagbok från Gaza

07.00

Pappa Ahmed Shaaban Al-Dalu vaknar först. Eller ”vaknar” – han har knappt sovit sedan kriget bröt ut.

– Tack och lov. Vi lever fortfarande, är det första han säger till sin fru.

Stridsflygen i himlen är redan igång. Som ett konstant åskmuller, fast med olika grader av intensitet.

Pappa Ahmed väcker sin äldsta son, Shaaban, 18. De ger sig ut för att leta efter ved och vatten, som är konstant bristvara.

Himlen är knallblå och molnfri den här morgonen – perfekt bombväder.

08.00

Svart rök stiger över flyktinglägret. Det luktar eld och avfall.

I tältet, på en madrass på golvet, formar mamma Alaa Al-Dalu, 36, och dottern Rahaf Al-Dalu, 13, mjöl till små degplättar. De bärs ut i skytteltrafik av familjens minsting, Abdul, 10.

Sönerna har tänt en eld i en grill. När degen kommer ut, lägger de dem på den svarta grillytan.

Pappa Ahmed puttar in mer ved. Han lägger mobilen i bröstfickan. Men internet har knappt fungerat de senaste dagarna.

10.00

En av sönerna skickas att hämta vatten ur en brunn. Där väntar grannbarnen på sin tur.

De fyller gula dunkar och lastar på en dragkärra.

Men vattnet är smutsigt, det går inte att dricka. Det är till för att tvätta sig och gå på toaletten.

14.00

Mitt på dagen eskalerar bombningarna. Ljudet av missiler. Offer strömmar in till närliggande sjukhus.

De väntar på nyheter. Är det någon de känner denna gång?

Flera kusiner har dött sedan kriget inleddes.

Familjen Al-Dalu kan bara avvakta tills smällarna tar slut. Det finns inga skyddsrum i flyktinglägret.

20.00

Strax före solnedgången eskalerar bombningarna igen. Mörkret lägger sig.

En granne försöker lätta upp stämningen i flyktinglägret; genom att sjunga försöker han överrösta mullret från bombplanen.

I en ring på marken nynnar de och klappar händerna.

– Paradiset, paradiset, mitt hemland, mitt älskade hemland.

21.00

Pappa Ahmed lägger ut madrasserna på golvet. Barnen sprider ut sig.

En lampa kastar långa skuggor när de rör sig i rummet. Det är bara 13 grader på nätterna.

Tältet består av plankor, plast och upphängda filtar. I hörnet står en portabel spis, men inga möbler. Det som finns på dessa tio kvadratmeter är allt de äger.

Vid utgången till tältet står två hinkar och dunken med vatten, om någon behöver gå på toaletten under natten.

Ahmed går runt till alla i familjen, varenda en, och stoppar om dem under tjocka filtar. Stridsplanen hörs närmare nu. Dånar, kränger. Det låter som om de är precis ovanför.

– Så, så. Var inte rädda för ljudet. Försök att sova lite, säger Ahmed Al-Dalu.

Barnen tystnar. Viskar i mörkret.

Visst, säger pappa Ahmed, det eviga surret i himlen är fruktansvärt.

Men nätterna med explosioner är värre.