Sommarens höjdpunkt – en jätteballe

Svante Lidén

helskärm

Han vinglade över kanten högt ovanför oss. Sen kom han rullande utför branten. Han stoppades upp av nån tall här och där, men reste sig upp, tog ett halvsteg, drattade omkull igen och fortsatte nedåt. Han var ganska stor så de mindre buskarna ­brakade han rakt i genom.

Till slut stapplade han in bland våra tält nere vid nipfoten, snubblade på tält­linorna och ­drösade baklänges ner i Ångermanälven.

Han var rispig i ansiktet, näsan blödde, ena kavajärmen var lös. Han såg för ­jävlig ut. Men greppet om flaskan hade han ­inte förlorat. Han log lyckligt.

Det var tidigt 1970-tal och midsommar i Näsåker. Jag var vansinnigt nykär i Lisa och livet kunde inte vara underbarare.

Festen var total. Vi firade livet, ljuset, kärleken. De gamla romerska backanalerna hade inte kunnat vara härligare. Och det var likadant överallt. I hela landet.

Som vanligt förfasades en massa socker­drickande frimicklare och nykterister över det totala moraliska förfall som bland andra undertecknad excellerade i.

Men då hade de missat själva poängen.

Sen urminnes tider har midsommar ­varit parningssäsongens höjdpunkt.

Vilket inte minst vår ”majstång” är ett bevis på. (Majstång har inte så mycket med månaden maj att göra om du trodde det. Maja är ett gammalt ord för att ”­löva” något. Följaktligen: lövad stång = majstång).

Har du tänkt på hur majstången ser ut? Just det, som en inverterad jätteballe som dessutom penetrerar själva jorden på sommarsolståndet.

Den är en urgammal symbol för fruktsamhet som fanns i Sverige långt innan missionären Ansgar kom hit och predikade de märkliga nymodigheterna om ­Jesus på 800-talet.

Trots att Ansgars lag snart vann matchen om Sverige lyckades den gamla fruktbarhetssymbolen leva vidare.

Eller inte?

Vissa förespråkare av en tråkigare historieskrivning hävdar i stället att majstången är ett tämligen nytt påfund från senmedeltiden då drängar och gesäller drog runt mellan gårdarna, ställde till med upptåg och reste midsommar­stänger för att tigga mat och dryck till ­sina ­sommarfester.

På många ställen, ­särskilt i ­Dalarna, började byarna tävla om vilka som ­kunde resa de häftigaste stängerna. De fick ofta stå kvar till nästa år. De gör de förresten fortfarande.

Alla de helgondagar som firades under den katolska tiden var också en kompromiss till hednatidens mängder med ­gudar.

Katolska kyrkan ersatte nämligen många av de gamla högtiderna med sina egna. Julen till exempel, det gamla vintersolståndet då hedningarna tokfirade det nya året och solens återkomst, byttes ut mot den betydligt jolmigare julen.

I Bibeln står inte ett jota om att man ska dyrka några helgon. Det är ett katolskt påfund och en smart och populistisk ­eftergift till de gamla hedningarnas ­behov av många gudomligheter.

Att majstångens inte är en hednisk jätte­snopp utan ett rätt nytt påfund som började bli allmänt i Sverige under 1800-talets sista år får nog vikingaromantikerna tugga i sig.

Nere på kontinenten har man sen ­urminnes tider rest lövade stänger när ­naturen började grönska.

Romarna gjorde det i början på maj när växtligheten åter började ta fart, livet började gro igen och det nya skördeåret började.

Att det man inte gjorde samma sak i Sverige förrän sent i juni beror antagligen på att sommaren kommer så mycket senare häruppe. Här finns inga garantier för en grön och frodig maj.

Men kyrkan varnade naturligtvis för stängerna, eller snarare för festandet som omgav dem. Svartrockarna har alltid sett det tydliga sambandet mellan hejvilt f­estande och snuskigt beteende.

När den store Sverigeskildraren Olaus Magnus beskrev midsommarfirandet (Johannes döparens dag) på 1500-talet nämner han inte Stången med ett ord.

Däremot beskriver han resten av firandet med en slipad kvällstidningsreporters skarpa känsla för detaljer.

Han kunde lika gärna ha lagt ut texten om 1970-talets orgier i Näsåker eller om det som händer i exempelvis Rättvik just i dag, just nu, när du läser det här. Du kommer – som vanligt – att få den ­bästa sammanfattningen av allt som hänt i morgon­dagens Aftonbladet.

6 juni hette förut Svenska flaggans dag och var just en flaggdag. Sen fick politikerna, som inte hade något bättre att ­tänka på, för sig att vi måste ha en national­dag eftersom Sverige var ett av de få länderna som var utan.

1983 blev 6 juni en rätt halvkväden ­nationaldag, men först år 2005 blev 6 ­juni en röd dag som de flesta har

ledigt på.

Men som nationaldag är den fortfarande lika halvkväden.

Varför?

Vi har redan firat ­Sveriges riktiga nationaldag hur länge som helst.

Just i dag – på mid­sommarafton.

Vad?

Midsommar är kanske vår käraste storhelg. Och i praktiken vår nationaldag. Hög­tiden har firats sedan ur­minnes tid, men berättelserna om majstången varierar.

Hur?

Midsommarafton kan firas på olika sätt. Gustav Vasa passade på att tåga in i Stockholm på midsommarafton 1523. Ett ovanligt ­firande som på sitt sätt markerade början på Sverige som vi ­känner det i dag.

Varför?

Sedan 1952 firas midsommar­afton alltid den fredagen som ­in­faller mellan 19–25 juni. Innan dess firades midsommarafton alltid på Johannes döparens dag den 24 juni, oavsett vilken veckodag det handlade om.

Läs mer

”En midsommarnattsdröm” av Willian Shakespeare. Mästerverk från 1590-talet. Inte för att den har så mycket med svenskt midsommarfirande att göra. Men så vackert! Så vackert!