Jag fick ett pridemejl från Inga, 65
Andreas Hansson: Vi har mycket kvar att uppnå
Jag får ett mejl från Inga:
”Jag är 65 år och svensk, bor och lever i Sverige. Jag är heterosexuell. Jag vill tro att Sverige nu för tiden är ett land där sexuell läggning inte innebär något hinder av något slag.”
Hon fortsätter:
”För att jag och många med mig ska förstå att Pridegalan fortfarande är viktig, så önskar jag att detta skrivs och talas om mera tydligt i massmedia. Ge oss medelsvenssons mer information”, skriver hon och avslutar: ”Kram till er alla!”
Funderingarna är helt rimliga. Men när man sitter i Stockholms kulturhus som för veckan gjorts om till Pride house är det svårt att fokusera på annat än hur mycket vi har kvar att uppnå.
Varje timma kan besökarna välja mellan runt fem olika seminarier med brännande hbtq-frågor, vart och ett som ett litet ”Uppdrag granskning” om livet för homo-, bi- och transpersoner. Om flyktingarna som misshandlas av sina medflyktingar därför att de är hbtq-personer, om hur svenska transpersoner inte vågar söka vård av rädsla för att bli lika vårdslöst och intimt utfrågade om irrelevanta saker som de blivit tidigare, eller att ett könskorrigering till och med ställer till det med åtkomsten till personens eget bankkonto.
Här får vi höra om paren som kämpar för att kunna få barn trots att de med tanke på all kamp de tvingas gå igenom är betydligt mer motiverade föräldrar än många heterosexuella personer.
Här påminns vi om hur vi, samhället, medverkar till att transungdomar inte längre vill leva. Transfrågan är akut, precis som flyktingfrågan, men först nu 2017 sedan homo- och bisexuella efter lång kamp fått hyfsade rättigheter.
Ändå kommer fortfarande de homofoba orden kring lunchborden runt om i Sverige, om hur någon har sett bögar hålla handen i Stockholm, eller om att samkönade par får skylla sig själva om de ger sig till att visa upp sin kärlek offentligt. Under Pride vågar vi nästan hålla handen lika obekymrat som ni straighta gör, men fortfarande i dag blir det som en politisk aktion för oss att göra det.
När jag stapplar ut från Pride house, hungrig och dränerad, möts jag av de vajande regnbågsflaggorna. De sitter i miniatyrformat på minsta slaskpub och hänger i mer majestätisk storlek från prominentas byggnader. Trots stormen många hbtq-personer lever i både i Sverige och övriga världen i dag vajar fanan lojt i den ljumna sommarvinden.
Då kommer en liten tår.