Kan tyda på att ett avtal är nära
Ingen vill att Iran ska få möjligheten att skaffa sig kärnvapen.
Frågan är bara hur detta ska förhindras.
Att deadline för ett avtal flyttats fram tyder på att man är nära. Alternativet är att en väpnad aktion närmare.
Förhandlingsspelet pågår in i det sista i schweiziska Lausanne. Rysslands toppförhandlare utrikesminister Lavrov stormar ut i vredesmod, Iran tar tillbaks tidigare eftergifter.
Strax före deadline vid midnatt beslöts att förhandlingarna skulle fortsätta under onsdagen. Båda sidor vill ha ett avtal. Båda sidor vet att om de missar den här chansen så kan konsekvenserna blir svåra för alla parter.
Egentligen är man överens om det mesta. Iran tvingas göra sig av med två tredjedelar av sina centrifuger men kan ändå fortsätta med en viss anrikning av uran. Man öppnar upp alla sina anläggningar, även de underjordiska, för internationella inspektioner.
Grundtanken med avtalet är att världen ska vara säker på att Iran inte ägnar sig åt några aktiviteter som innebär att man kan framställa material för att kunna bygga kärnvapen. Det räcker inte med att Iran försäkrar att det är så. Man måste låta omvärlden verifiera att det man säger är sant.
Skulle Iran bryta mot avtalet har världen minst ett år på sig att agera innan Iran har färdiga kärnvapen.
I gengäld ska de tuffa ekonomiska sanktionerna mot Iran successivt lyftas. En av de sista återstående knäckfrågorna är i vilken takt det ska ske. Iran vill ha bort alla sanktioner omedelbart vilket är otänkbart för USA och västvärlden. De går med på att lyfta sanktionerna först när Iran visat att man verkligen uppfyller villkoren i avtalet.
Lyckas man enas om ett avtal så är det bara ett ramverk. Sedan ska de tekniska detaljerna hamras fram för att ett slutgiltigt avtal ska vara klart till sista juni. Inget säger att inte deadline kan förlängas igen.
Det är verkligen Iran mot världen. På ena sidan förhandlingsbordet sitter de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland och EU:s "utrikesminister". På andra sidan finns Iran.
I utkanten finns ett antal aktörer som gör allt för att sabotera chanserna till ett avtal.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu litar helt enkelt inte på prästregimen i Teheran som genom åren ofta upprepat att deras mål är att utplåna den judiska staten. Netanyahu har till och med gjort sig gravt osams med president Obama i försöken att stoppa avtalet som han inte anser är tillräckligt tufft mot Iran.
Republikanerna i den amerikanska kongressen litar inte heller på Iran. De vill ha hårdare villkor och pressar hela tiden Obama.
Saudiarabien vill överhuvudtaget inte att deras allierade USA ska komma överens med Iran som är saudiernas värsta fiende och konkurrent i regionen. Deras offensiv i Jemen mot de Iranstödda houthirebellerna kan mycket väl ha tajmats för att i sista stund försöka störa förhandlingarna.
Alla som är emot avtalet bör fråga sig är vad alternativet är.
Om omvärlden ska vara säker på att Iran inte kan skaffa sig kärnvapen så finns bara två alternativ. Ett avtal där Iran frivilligt går med på detta eller bombanfall mot Irans kärnanläggningar. Ännu ett krig i Mellanöstern är knappast vad världen behöver. Och det är högst tveksamt om bomber verkligen kan slå ut Irans underjordiska anläggningar.
Ett avtal innebär att Iran långsamt släpps in från kylan. I bästa fall innebär det i förlängningen minskade spänningar i Mellanöstern.