”Inlandsisen har fått diarré”

Peter Kadhammar

ILULISSAT, GRÖNLAND

Isbergen smälter, vattnet blir varmare och 69-årige fiskaren David Holm fångar mer torsk än på många år.

Men fiskelyckan kan vara ett tecken på att den arktiska kulturen är på väg att gå under.

David Holm, 69, har fiskat i hela sitt liv. Han känner Diskobuktens djup, vikar och stränder, men havet har blivit som en främling.

Märkligt nog är det den goda fångsten som får David att undra.

Han styr ut från hamnen och plastbåtens skrov slår mot de små isflaken som samlats i viken. Det är pålandsvind.

Väl ute på fritt vatten styr han mellan isberg stora som hela kvarter, och smärre, höga som trevåningshus, och andra ser ut som gigantiska flytande maränger i vattnet.

Allt är välbekant men ändå främmande.

Vattnet är mörkt blått, nästan svart, och de bländvita isbergen blir en övertydlig bild av naturens rörelse. De ser ut att ligga stilla men rör sig med obönhörlig kraft mot Nordatlanten för att sedan vända söderut.

Åt vilket håll rör sig naturen?

David lägger båten vid en klippa som kallas Qammavik – ”platsen där man väntar på fångsten” – och fäster en rigg med en tjock lina och stora krokar på relingen. Han släpper ner linan och drar upp den igen.

På krokarna sitter tre torskar.

En sådan snabb fångst borde göra David nöjd. Han lossar fiskarna och slänger dem i en plasttunna. Han släpper ner linan igen.

– För 15 år sedan, säger han, kunde jag få en torsk om jag stod hela eftermiddagen.

Han drar upp linan. Två torskar.

Den har varit borta i många år men nu är den tillbaka, i större mängd än någonsin.

Varför?

Enkla svaret är att det har blivit varmare. David gissar på två tre grader.

Torsken trivs i varmt vatten och räkorna i kallt: de har blivit mindre och färre.

– Somrarna har blivit hetare men kortare. Det är varmt, för varmt, i juli och augusti. Vintern har blivit längre men mildare.

Han drar upp linan. En torsk, så liten att han släpper ut den i havet igen.

Den stränga kylan och isen definierade livet i Ilulissat. Jag skriver i imperfekt för det är tio år sedan isen slutade lägga sig på Diskobukten. Ingen tror att den kommer tillbaka. Den slätfrusna isen är redan en del av historien, en del av den lokala mytologin. De unga talar om isen som något avlägset, något deras föräldrar berättar om.

På den tiden åkte David och ”alla andra” ut med hundspann på isen, borrade hål och släppte ner krokarna. De kunde få 150 kilo på en lina.

David brukade jaga säl varje dag. Han behövde kött till hundarna. Men nu har han skänkt bort djuren. Förresten skulle han inte kunna föda dem längre. Vintersälarna lever på iskanten och när det inte finns någon kommer de inte.

Han drar upp linan. Tre torskar.

David har levt med havet sedan han var pojke och olovandes for ut med faderns båt – han har levt med det som fiskare, säljägare, styrman, förman på fiskfabriken, fiskeriinspektör.

Småfisken, lodda, har också blivit vanligare därför att vattnet blivit varmare. Torsken äter lodda. Människan äter torsken.

Det låter som en positiv spiral men kan lika gärna vara en signal för att en arktisk kultur är på väg att gå under.

Fisken kommer och går, säger David. Han kan inte tro annat än att torskens återkomst och värmen är en naturlig cykel i naturen.

Snart blir det kallare.

Det måste bli kallare.

En liten torsk; David slänger i den.

Ett isberg intill båten ser ut som sfinxen i Egypten. Från andra hållet får den formen av en vit svamp och det rinner en gardin av vatten från dess topp.

Isbergen är som moln. De antar alla upptänkliga former: en val där bara stjärtfena och huvud syns, ett fartyg, en lustig näsa.

Som alla grönlänningar har David hört diskussionerna om den globala uppvärmningen. Hur många gånger har han inte brottats med den frågan, som är abstrakt, och ändå konkret.

Tre torskar.

David kan bara anpassa sig efter kylan och värmen och vindarna som blir allt mer nyckfulla. Varmt ena stunden, kallt nästa. Regn

Men om detta vore en naturlig cykel i klimatet, hur ska man då förklara isbergen?

De har gjort Ilulissat världskänt. Turister flyger in som fågelsträck för att begapa dem.

Men inte ens isbergen är som förr.

De brukade vara så stora att de fastnade i mynningen på Jakobshavns isfjord.

De flöt ut i bukten två gånger i månaden, när tidvattnet lyfte dem så att de rullade ut.

Nu är isbergen mindre men kommer i en aldrig sinande mängd.

– Det är som om inlandsisen fått diarré. På ett år har den dragit sig tillbaka åtta kilometer. Vintern är inte tillräckligt kall. För två, tre år sedan var inlandsisen en stor vägg, som ibland släppte ett berg. Nu smälter den underifrån och sjunker ihop.

Det kan David inte förklara med naturens cykel. För om inlandsisen smälter kommer den inte tillbaka.

– Jag förstår inte varför isen försvinner.

David startar motorn och vänder tillbaka mot den lilla staden.

Tretton torskar på en knapp halvtimme är mer än nog.