”En autograf om dagen håller min doktor borta”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Läs Alex Schulmans krönika

Det här var för några veckor sedan. Jag hoppade in i en taxi på Stureplan för att ta mig till någon förort och märkte rätt snart att chauffören var av det där överdrivet trevliga slaget.

Ni vet, typen som springer ut på gatan och håller upp dörren för en när man ska in. Typen som undrar om det önskas någon särskild radiokanal under resan. Typen som säger ”herrn” hela tiden.

”Vill herrn ta vägen genom Söderleden eller Gamla Stan?”, frågade chauffören och jag bad honom köra den väg som han trodde gick snabbast.

Och så blev jag bombarderad från förarsätet av trivialiteter om väder-å-vind och artiga frågor om ditt-å-datt.

Det stod ganska snart klart att den här chauffören kände igen mig. Han kanske hade sett mig i något av de tv-program jag medverkar. Han kanske hade hört mig i radio eller sett mig bland kändispressens vimmelsidor.

Hur som helst – den här mannen visste utan tvekan vem jag var och tyckte att det var roligt och spännande att ha mig som kund i hans bil.

Jag kan ärligt säga att han smörade för mig. Kraftigt.

Om jag hade bett honom att stanna vid en Seven Eleven och bjuda mig på en kopp kaffe så hade han gjort det.

Så kom vi då fram till destinationen och precis när jag skulle gå ur taxin såg jag hur chauffören började skruva på sig och rota med något papper och efter stor inre kamp fick han ur sig det: ”Du, skulle man kunna få en autograf?”

Den triumf som forsade genom min kropp är svår att beskriva med ord. Att skriva autografer är välgörande för hela min existens, det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar.

En autograf om dagen håller min doktor borta, som jag själv brukar säga.

”Visst kan du få min autograf”, svarade jag och försökte låta både belåten och lite lagom avmätt på samma gång. ”Vad fint”, sa chauffören och räckte över ett taxikvitto tillsammans med en penna.

Och under de följande två sekunderna – som var de längsta i mitt liv – förstod jag att taxichauffören inte ville ha min autograf.

Han ville ha min namnteckning på slippen så att mitt kort kunde debiteras summan.

”Just det”, stammade jag och inom mig rasade vilda stormar. Jag skrev på och gick ur bilen. Och så fick jag det värsta yrselanfallet på flera år. Jag mådde som en bebis som röker en cigg för första gången. Det var hemskt.

Nu glömmer vi den dagen och går vidare.

Alex Schulman