För Josefin fanns ingen hjälp – nyhetsjournalistik kan kännas meningslös
Det finns bara ett sätt att säga det: Josefin är död. Hon tog sitt liv under söndagen, en månad före sin 15-årsdag.
Vår granskning av fallet hade rubriken ”Flickan bakom pansarglas” och handlade om en 14-årig flicka som vi kallade Josefin och som 33 gånger flyttats mellan vårdinrättningar på 21 orter i Sverige. Sedan nio års ålder hade hon bedömts “farlig”.
Hon hade försökt ta sitt liv 19 gånger.
Kommunens lösning: att säkerhetsanpassa ett hus där Josefin skulle bo bakom pansarglas med åtta vårdare.
Jag vill och ska tro att granskande nyhetsjournalistik är viktig och meningsfull. Den kan också kännas meningslös.
Granskningen av fallet Josefin väckte stor uppmärksamhet, efter första dygnet hade två miljoner läsare upprörts, fallet diskuterades brett i nationella medier, ansvarig minister utkrävde ansvar av berörda myndigheter och en särskild utredning inleddes av IVO, Inspektionen för vård och omsorg (den pågår fortfarande).
Men det hjälpte inte Josefin.
Josefin fortsatte rymma, skada sig själv och försöka ta sitt liv. Systemfelen jag beskrev i februari är de samma. Hon kan bollas runt i vården och socialtjänsten utan att någon huvudman har ansvaret.
Jag läser socialtjänstens senaste utredning från i juli: “Rapporter och anmälningar från boendet, polis och landsting beskriver samstämt att (X) mående försämrats”.
Jag har stått i ständig kontakt med hennes familj. Igår ringde Josefins bonusmamma och berättade.
Josefin hade på lördagen bett att få bli inlagd på bup i Västerås. Nästa morgon ville hon bli utskriven. Något intyg om tvångsvård fanns inte.
Josefin försvann från boendet och hittades senare död.
Josefins bonusmamma berättade att de hade fått dödsbudet per telefon, åkt till sjukhuset för ett farväl och därefter skickats hem med en lapp med telefonnummer till präst och psykolog.
Jag ringer Mehmed Hasanbegovic, chef för socialförvaltningen i Eskilstuna. Han säger först att de “lider med med familjen”. Han säger även:
– Detta är samtidigt det ärende vi känner oss mest trygg i att vi har gjort allt vi kunnat. Vi har gått all-in med resurser.
•Vad är viktigast just nu?
– Att hjälpa och stötta personer i sorg, de som arbetat med detta ska få göra sitt sorgearbete.
•Vet du vilken hjälp familjen fått?
-Sjukvården brukar gå in i detta läge.
•Hur kunde ni misslyckas så att en 14-åring tar sitt liv?
– Vi är fortfarande i chocktillstånd. Men jag har sett under mina två år i Eskilstuna att vi inte kunnat kroka arm med landsting och psykiatri så som vi önskade.
Formalia rullar på nu. Kommunen ska göra en internutredning, en Lex Sarah-anmälan och Hasanbegovic säger att “även landstinget har anledning att se över sin verksamhet”.’
Jag skriver min artikel, meningslösa ord även det just nu. De hjälper inte Josefin.