Kräver att råd om apatiska barn ses över

Läkare kräver nu att råden om hur vården ska hantera apatiska barn ses över.

Två tidigare flyktingbarn har trätt fram och berättat om hur de blev tvingade av sina föräldrar att spela apatiska.

– Den medicinska professionen har ett ansvar att förhindra fler fall i den mån det är möjligt, säger barnläkaren Karl Sallin.

I ett uppmärksammat reportage i tidningen Filter beskriver två tidigare flyktingbarn hur de tvingats spela apatiska genom fysiskt våld och svält från föräldrarnas sida, för att öka chanserna till uppehållstillstånd i Sverige. Läkarna hittade dock aldrig några fel.

– Jag bad till Gud varje gång att någon skulle säga till min pappa: "Vad håller ni på med, din unge är ju frisk?" De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sade något, berättar ett av barnen, som numera är en vuxen man, i Filter.

Reportaget har väckt en het debatt. Flera läkare är kritiska till hur vården av apatiska barn har bedrivits – och fortfarande bedrivs.

– Det som de här två barnen har varit med om är grav barnmisshandel. Och vi inom professionen har bidragit till det. Det är fruktansvärt. Och det pågår än i dag, säger Sven Román, barn- och ungdomspsykiatriker i Stockholm.

"Konserverar"

De senaste åren har mellan 100 och 150 barn årligen vårdats för uppgivenhetssyndrom, som är den term som används för tillståndet. Det är nästan lika många som under den mest intensiva perioden för 15 år sedan. Men behandlingen av barnen är oftast inte adekvat, enligt flera läkare med erfarenhet av att vårda apatiska barn som TT talat med.

– Man vårdar dem oftast i hemmet, föräldrarna får ta hand om dem, de får sondmatning och liknande och så får de regelbundet träffa team från barnmedicin. Men det här konserverar bara tillståndet. Det hjälper inte barnen någonting, utan deras lidande har bara förlängts, säger Sven Román.

– Jag tror att man behöver vara mycket mer aktiv än man är i dag, där man i stort sett bara går och väntar på uppehållstillstånd. Och är det så att föräldrarna inte går med på det eller motarbetar det måste man kanske skilja dem åt, säger Lars Joelsson, överläkare i NU-sjukvården.

Läkarna anser att Socialstyrelsens nuvarande vägledning om apatiska barn bör skrotas.

– Den måste göras om och jag tycker att man ska göra det omedelbart, säger Sven Román.

– Man bestämde sig för att manipulation inte förekom och att uppehållstillstånd var boten för det här. Men det verkar ju som att det finns andra behandlingsmetoder som är mycket mer effektiva. Som Solsidan, där man separerar föräldrar och barn och bedriver en intensiv miljöterapi, säger Karl Sallin, barnläkare vid Karolinska universitetssjukhuset och doktorand vid Uppsala universitet.

Alla friska

Behandlingshemmet Solsidan i Skara har sedan 2005 tagit emot ett 30-tal uppgivna barn. Alla har enligt hemmets egna uppgifter tillfrisknat. I de allra flesta fall utan att ha haft vetskap om det blir uppehållstillstånd eller inte. En av hemmets första åtgärder är att helt skydda barnet från stressen i asylprocessen.

– Det handlar framför allt om att skapa en trygg livsmiljö, utan oro, och utan vuxna som har en livssituation som riskerar att negativt påverka behandlingsarbetet, säger Katarina Ahlqvist, vd på offentligägda Gryning vård som driver Solsidan.

Barnen har blivit friska på alltifrån några månader till ett år. I vissa fall har barnet efter tillfrisknandet placerats i familjehem eftersom familjesituationen fortsatt bedömts som för orolig.

Men i Socialstyrelsens vägledning om vården för apatiska barn nämns inte Solsidans metoder. Inte heller möjligheten att barn manipulerats att spela sjuka. I stället slår Socialstyrelsen fast att hypoteser om simulering och manipulation inte har kunnat beläggas.

Inom stora delar av professionen har dock uppfattningen varit en annan, hävdar Sven Román.

Tresiffrigt antal

Han har själv gjort orosanmälningar till socialtjänsten då han varit övertygad om att barn tvingats simulera. I dag bedömer han att det rör sig om ett tresiffrigt antal barn som genom åren tvingats att spela sjuka.

– Vi påstår ju inte att alla är utsatta – det har ingen påstått – men vi kunde ju se en del fall, säger han.

Att alla apatiska barn skulle ha simulerat är praktiskt taget uteslutet, enligt Karl Sallin. Det finns barn som vårdats på sjukhus långa perioder och man bedömer det inte som möjligt att de skulle ha kunnat simulera så länge. Tiden till tillfrisknande kan också vara väldigt lång efter ett uppehållstillstånd vilket starkt talar emot simulering.

– Det kan dröja månader innan de ens visar första tecknet på förbättring, säger han.

TT: Hur bra skulle du säga att sjukvården är på att upptäcka möjlig manipulation i dag?

– Jag tror att vi är mindre effektiva än vad situationen kräver, säger Karl Sallin.

"Kultursjukdom"

Varför vissa barn glider in i apati är till viss del fortfarande oförklarat. Men enligt Karl Sallin måste det handla om något mer än stress och tidigare trauman.

– Hade den förklaringsmodellen varit sann hade man sett uppgivenhetssyndrom i andra delar av världen, men vi ser inte den här endemiska (lokalt begränsade) utbredningen någon annanstans, säger han.

– Jag påstår att det bästa sättet att begripa varför vi har den här ansamlingen i Sverige – dessutom med kraftig överrepresentation i vissa invandrargrupper, samtidigt som barn i andra grupper inte insjuknar trots att de varit med om liknande trauman och lever under samma förhållanden i Sverige – är att det rör sig om vad vi kallar för en kultursjukdom eller ett psykosomatiskt reaktionsmönster som fått fäste i den svenska kontexten.

Det innebär inte att det i de här fallen handlar om simulering, framhåller han.

– En psykosomatisk reaktion är vanligen inte medveten och aldrig viljestyrd. Däremot tjänar den ofta ett syfte genom att individer som insjuknar på något sätt gagnas genom att vad som brukar benämnas sekundär sjukdomsvinst uppstår. I det här fallet kan det röra sig om en positiv inverkan på asylprövningen.

"Ett svek"

Överläkare Lars Joelsson är inne på samma spår.

– Man har medikaliserat ett problem som egentligen inte är medicinskt. När läkarkåren satte en diagnos på det blev det legitimt och på det sättet spred det sig, säger han.

Att den medicinska professionen under många år bortsett från andra förklaringar än stress och trauma har fått allvarliga konsekvenser för de barn som vårdats, anser Karl Sallin.

– Lite för snabbt bestämde man sig för en enkel förklaringsmodell för ett väldigt komplext fenomen, trots att det fanns de som förordade en öppnare inställning. Det är lite slarvigt och man får nog betrakta det som ett svek mot barnen tyvärr. Den medicinska professionen har ett ansvar att försöka ställa detta tillrätta, säger han.

Rättad: I en tidigare version framgick det inte att det sista citatet kommer från Karl Sallin.