Mark föddes under ett missilregn – nu fyller han ett år
Publicerad 2023-02-24
KIEV. Mark föddes under ett missilregn.
Snart firar han sin första födelsedag – efter ett år av krig.
– Det svider i mammahjärtat, detta är inte en normal barndom, säger Inna Romanchuk, 30.
Mark har fått fyra mjölktänder. Han kan stå på skakiga ben, men inte gå själv.
Favoritmaten är grönsaks- och köttpuré.
– Som en ”riktig karl”, skojar mamma Inna Romanchuk.
Hon sätter ner Mark i spjälsängen. Han har blivit tung att bära sedan vi sågs senast.
Då, när Aftonbladet besökte Kievs underjordiska BB i mars förra året, låg han och mamma Inna tätt tillsammans på en brits, under lysrören i skyddsrummet.
Han var bara timmar gammal, med ljusrosa hy, och ögon som knappt öppnats ännu.
Ryssarna bara mil bort
Utanför dånade konstanta smällar. Ryska trupper var bara två mil bort, och i Kievs förstäder utsatte de lokalbefolkningen för tortyr och övergrepp. Rena avrättningar.
Osäkerheten i huvudstaden var enorm. De nyblivna föräldrarna på förlossningskliniken ställdes därför inför ett omöjligt dilemma: Var det säkrast att stanna i Kiev, som riskerade att omringas av ryska styrkor – eller att ge sig av med en nyfödd på flykt genom landet?
Familjen Romanchuk valde att stanna.
Invasionsmorgonen den 24:e februari 2022 minns Inna Romanchuk som i går. Hon var höggravid, och gjorde i ordning dottern, femåriga Evelina, för att gå till förskolan i hemorten, två timmar norr om Kiev.
Så ringde en väninna och berättade: Trupper var på väg.
Inna fick panik och ringde maken Volodymyr, som befann sig på jobb i Kiev.
”Packa väskan”, avslutade han samtalet, innan han gasade hemåt.
Huvudstaden kändes säkrare
Eftersom familjen bodde nära en oljedepå kändes det inte heller säkert att stanna. Att fly utomlands kändes uteslutet, med babyn på väg. Att ta sig till Kiev, där det fanns stora sjukhus, kändes som det minst dåliga alternativet.
Fyra veckor senare var det dags att föda. Från förlossningssängen, med Mark halvvägs ute, tittade Inna genom fönstret, och såg en missil fara genom den klarblå himlen. Hörde explosionerna.
Barnmorskan drog igen persiennerna med ett ryck, och så fortsatte Inna krysta.
Sedan flyttade mor och son ner i klinikens skyddsrum.
– Det var verkligen stressigt och läskigt de där första dagarna. Men jag försökte fokusera på Mark, minns hon.
Hemma i trerummaren i Kiev, fortsätter tvåbarnsmamman scrolla bland mobilbilderna från krigsåret som gått; Mark hemma från BB, Mark på sin första barnvagnspromenad, Mark bland höstlöven.
– Det har varit ett märkligt år, fyllt av anspänning och ångest. Samtidigt finns det plats för lycka, min son växer upp så snabbt. Evelina har fått vänner, ja, till och med en käraste, på nya förskolan, ler hon.
– Vi försöker njuta av varje ögonblick vi har.
Tvingades vara utan el i tre dagar
Samtidigt har det inte varit lätt, understryker hon. Under vintern har elektriciteten ibland varit avstängd – i tre dagar i sträck – efter ryska attacker mot infrastruktur. Då är det kolsvart i huset på Petrivska street i centrala Kiev. Inna brukar koka flera liter vatten och ha i termosar, så att de har utifall att.
Trots att ryska marktrupperna lämnade Kiev-området i fjol, och markstriderna koncentrerades i östra Ukraina, fortsätter raketattackerna mot huvudstaden.
Inte en, utan två gånger, har missiler landat alldeles nära Romanchuk-hemmet. Kanske 500 meter därifrån, uppskattar Inna. Flera personer dödades.
– Jag minns särskilt en kväll när jag skulle lägga Mark för att sova. Då landade en raket i kvarteret, så att fönstren skallrade och golvet skakade. Då blev jag väldigt rädd, säger hon.
Raketer ”det nya normala”
När flyglarmet tjuter i Kiev, som de fortfarande gör titt som tätt, har familjen inget skyddsrum att gå till. Närmsta alternativ är en tunnelbanestation som ligger en kilometer från hemmet.
Men raketer har blivit en del av ”det nya normala”, säger Inna.
– Jag försöker vara lugn och inte överföra oron till barnen. Vi förklarar flyglarmen för dottern Evelina, men vill inte prata om det allt för mycket inför barnen.
Inna plockar upp Mark ur sängen igen, pausar berättandet, och rullar små bollar av vitt bröd till honom. De flesta bitar landar på golvet.
Inna suckar.
– Visst, det kan vara psykiskt tufft när flyglarmen går. Då tänker jag på hur Evelina går till förskolans skyddsrum, och sitter där i källaren. Så ska en normal barndom inte se ut! Det gör ont i mammahjärtat att barnen växer upp på det här viset.
– Den stora oron är att vi aldrig vet om vi är säkra, om vi ens överlever nästa minut.
Hon känner flera bekanta som dödats i strider på frontlinjen det senaste året. En väns 1,5 åring har också dödats i raketattacker.
Att själv lämna landet har aldrig varit ett alternativ, säger hon. Inget kan få henne att ändra sig, inte ens om ryska styrkor återigen skulle försöka inta Kiev. Män i krigsför ålder får nämligen inte lämna Ukraina, och Inna kan inte tänka sig att åka ensam med barnen, utan maken.
– Jag imploderar om jag inte vet vad som händer honom. Familjen måste vara hel, jag vill att vi alla ska vara tillsammans. Det är det viktigaste.
Ryska släktingarna inte välkomna
Efter mellanmål, med te och prickigkorvmackor, i det lilla köket på tio kvadrat, leder Evelina lillebror till leksakslådorna. Hon låtsasbiter honom i halsen tills han kiknar av skratt.
Mamma Inna säger att hon inte hunnit planera Marks ettårsdag ännu. Sannolikt blir det tårta och presenter, vänner och familj på besök.
Men alla släktingar är inte välkomna. Hon har familj i Ryssland, precis som många ukrainare har. Kriget har skapat en djup spricka mellan dem.
– Vi kommer inte överens längre. Det går inte att prata med dem, de upprepar bara propaganda när vi ställer frågor. De är helt förlorade, säger Inna och skakar på huvudet.
Nu talas det om en ny, rysk storoffensiv de kommande veckorna. Att striderna i Donbas redan trappats upp, och att Ryssland kan komma att vilja markera invasionens årsdag med attacker för att visa momentum i kriget.
Men Inna tror inte helt på det där. Hon funderar på om det snarare är skrämselpropaganda från ryskt håll.
– Jag tror det blir ”klassiska” raketattacker, alltså sådant vi redan vant oss vid de senaste månaderna.
När Mark föddes var hon övertygad om att kriget skulle pågå ett par veckor, och att ledarna skulle tvingas till förhandlingsbordet. Nu vet hon inte längre. Men hon önskar att de snart ser slutet ”på detta helvetet”.
Hur tror du att Ukraina ser ut när Mark fyller fem år?
– Då hoppas jag att kriget är över, så att han kan växa upp under en fridfull himmel, utan raketer. Att Ukraina byggts upp igen, och blir en stark nation, så att han kan fortsätta utvecklas, och nå allt han vill i livet.