Papuşa Ciuraru mötte Rakhmat Akilov i rätten: ”Såg att han grät”

Josefin Silverberg

Papuşa Ciuraru, 84, har fortarande ont av de skador hon fick när Rakhmat Akilov körde lastbilen in i Åhlens på Drottninggatan för ett år sedan.

Under torsdagen hördes hon i rättegången där Akilov åtalas för terrorbrott.

– Han sitter ju här framför mig, brottslingen som nästan dödade mig, säger Papuşa Ciuraru.

Rakhmat Akilov har erkänt att han körde på de människor på Drottninggatan som dog och skadades. När han prejade betonglejonen efter gågatan träffade ett av dem Papuşa och hon följde med en kort bit, enligt polisens förundersökning.

Dagen efter attacken opererades hennes ben på Sankt Görans sjukhus i Stockholm.

I Rumänien har hon enligt sitt ombud Sunita Memetovic nekats vård.

– Jag har ont i benet och ont i hjärtat. Jag mår inte bra, säger Papuşa till Aftonbladet strax efter att hon svarat på tingsrättens frågor.

”Såg att han grät”

Inför förhandlingarna i säkerhetssalen har hon sagt att det är viktigt för henne att se Akilov. Han sitter till höger om henne, nedsjunken i sin stol, men ser mot henne flera gånger.

– Jag såg den kriminella och mådde inte bra när jag såg honom. Jag såg att han grät, säger Papuşa.

– Han är en riktig stackare, han lever medan andra har ruttnat. Må gud se till att han också dör.

Under förhöret nämner hon Ceaușescu, Rumäniens kommunistiska diktator vars skräckvälde hon sett på nära håll. Hon överlevde folkmordet på romerna under andra världskriget och hennes familj fördrevs från Rumänien till Transnistrien under Ion Antonescu styre.

– Jag minns hur mor bar mig genom snön i en sele på axeln. Vi hade ingen aning om vart vi var på väg eller vad som skulle hända oss, har Papuşa tidigare berättat för Aftonbladet om den 20 mil långa marsch som familjen tvingades ut på.

”Viktigast att man står på benen”

Det är svårt för Papuşa att stödja sig på foten, hon tar sig fram med hjälp av rullator. Hon säger att hon kommer vara i Sverige ett tag till.

Någon psykologhjälp har Papuşa inte fått trots att hennes ombud försöker ordna att hon ska få träffa någon för att bearbeta det som hänt.

– Gud har hjälpt mig genom allt, det är han som gett mig livet. Om man får mat eller inte – det viktigaste är att man står på benen.